Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 14. Pensionatskurken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
åter uppstå i en vacklande låga, och vilket namn och
vilken mössa skall stoftet, som är lågans lykthölje,
den gången bära? Skall jag kanhända tändas som en
arm man, den där hopplöst lever i mörker och brott
i storstadens usla kvarter? Ve dig, Alexis I Eller tändas
till en efter penningen törstande man, vars själ ej
finner ro, en Mammons träl, som brinner av begär att få
lyssna till guldets tomma klang, en lycksökare, osäll
och feberhet?
Cello tycktes göra en rörelse.
— Förlåt en fråga, insköt journalisten. Är du
intresserad för aktier?
Pensionatskurken gjorde en min av milt majestät, i
det han svarade:
— Nej, broder, men jag vill av ren artighet och för
din egen räkning säga: Beati possidentes, ehuru
förvisso mina egna besittningar och ägodelar äro mera
av andligt än lekamligt slag.
— Jag tycker i alla fall, att du talar väl likgiltigt
om det nödvändiga materiella, sade Cello, hänsynslöst
brytande den heliga stämningen i Pensionatskurkens
klassiska lundar genom att låta höra ett kraftigt
vinande av Västerviks Sågblad.
Stationsinspektoren rycktes för ett ögonblick ned
från sin marmortrappa och frestades att ställa en
fråga.
— Nå, du har förtjänat guld, broder?
— Aja, sade Cello med ett surt leende.
— Sätt det uti spararnas bank och låt icke störa ditt
sinnes frid, förmanade Pensionatskurken.
— Asch, svarade Cello i något föraktfull ton, jag
skall naturligtvis gå vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
