Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 15. Fiskafänget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
frisk morgon, då solen sken och fåglarna kvittrade,
då allting var nytvaget och rent, inga vågor
uppgrumlade och intet grönt förbränt av eld eller torka. De
båda flickorna lekte som sjötärnorna nyss, medan
ekan sakta vaggade vid de gröna vassarna.
Pensionatskurken tände sig en ny pipa, och röken
gick endast obetydligt på sned upp i luften i en
ljusblå virvel.
— Jag bliver nog en smula barnslig om
morgnarna, sade han, och hade jag icke ett metspö i hand,
så kanske jag hade en penna, och hade jag en penna,
så skreve jag säkerligen oläsliga dikter på papper.
Asinus ad liram! Nu är min lyriska ventil dels en
tobakspipa och dels ett metspö samt min härliga sång.
Han började åter att hest gnola:
Tag dina metspön,
revar och dragen!
Nu börjar dagen,
skynda dig!
Söta min lilla,
tänk icke illa ...
Det hade blivit varmt och gott på vattnet i vassarnas
lätta skygd; vågorna kluckade sakta omkring ekan,
och det var söndag. Cello kände, att det var söndag,
men han hörde inga kyrkklockor ringa utan bara den
svaga klämtningen av vågorna och sången från skogen,
där den stod, än svart och grön, än grå och ljus, en
välklädd församling under den mörkblå tempelkupan,
välvd i romansk stil, med fullt av små svävande, runda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
