Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 20. Far i Skåpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
nalisten, men följ mig in. Om damerna väntar ett
ögonblick!
När de båda herrarna kommit för sig själva, bultade
Cello med knuten hand Pensionatskurken på axeln,
i det han yttrade:
— En tjuv! Vad sägs, herr Pensionatskurk?
— Quid i hellvitte nunc? ... Men är arkitekten en
tjuv eller är han icke en tjuv, så måste han, per fas et
nefas, tillrättaskaffas! Ring till stationen, mitt eget
kommunikationsverk, för tusan!
När Cello hade ringt till järnvägsstationen, kunde
han meddela, att en person, som alldeles liknade den
beskrivning, journalisten givit på arkitekten Gren, för
en stund sedan avrest med tåg söder ut.
— Länsman och polisen, voro Cellos nästa ord, och
en stund därefter var han försvunnen på en timme,
under vilken tid Pensionatskurken med den största
vältalighet sökte lugna damerna och särskilt värdinnan,
som var nästan otröstlig. När Cello återkom, väntade
man ännu fåfängt på den försvunne herr Gren. Cello
tog Pensionatskurken avsides och sade:
— Ja, saken är klar!
Pensionatskurken svarade med lugn min men med
klagande stämma:
— Mea culpa, mea culpa! Alltsammans är min
skuld. Reflexionen dödar aningen, o broder, och i
samma ögonblick förvandlas ett människohuvud till
ett kålhuvud.
— Vad menar du?
— Kring denne man stod förvisso en atmosfär av
olust. Jag tycker mig ännu kunna se hans stora, rörliga
händer, hans liksom i oro flackande ögon och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
