Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 21. Svart mässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Äntligen en dag uppenbarar sig Karl Ludvig i Cellos
bostad. Den brede och fete mannen såg ut, som om
han nyss intagit den tunga måltiden av ett par
femtio-kilosvikter. I andlig måtto hade Karl Ludvig även
gjort så. Han kom med nyheter, vilka tyngde på hans
själ till den grad, att de korta, kraftiga benen endast
förmådde gå med halv fart.
— Goddag, gamle vän, hälsade Cello med falsk
glättighet för att liksom söka undandriva det hemska
allvar, som återspeglade sig i Karl Ludvigs dystra sätt
att uppträda.
— Gödda, gödda, hälsade Karl Ludvig med ett
främmande tonfall. Vell du löva mej en sak?
— Allt vad du vill, lovade Cello med en skräckens
beredvillighet. Alltl
— Lövar du mej då att inte bli orolier?
Uppmaningen var överflödig såtillvida, som Cello
redan var så orolig han kunde bli. Genom frågan
ökades journalistens spänning och ängslan ytterligare,
men det bleka leende, som svävade över hans läppar,
tycktes dock ingiva Karl Ludvig tro på ett fullständigt
lugn i vännens bröst, i synnerhet som denne svarade:
— Du ser ju, att jag är fullständigt lugn.
— Nå, då så! Jo. Vet du att Västerviks Sågblad föll
mä e tia i förra vecka?
— Jo visst, svarade Cello med spelad frisk
affärsmässighet, fastän han var lika lugn som ett hyvelspån,
framdrivet av tjugu sekundmeters vind.
— Dä föll fem kröner ytterligare i går.
— Den uslingen Anker, utbrast Cello hämndgirigt.
— Han kan ju inte rå föret. För resten ä det ju ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
