Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 22. Hälsning från Pensionatskurken och ett möte med en sorgklädd fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
244
att del granna ordet då omsluter en verklig och
oblandad sanning.
Gosse! Du hade svårt för matematik, men du hade
lätt för vänlighet och lätt för uppoffringar. Din okände
vän skulle här vilja använda ordet hjälte, men även
detta ord är mycket slitet och tummat. Han ville även
använda ordet välsignelse. Hur skall jag skriva? Jag
vill leka, att jag tager ett exempel ur en av de böcker,
över vilka Edmund mest suckade:
’Om Edmund hittat ett stort och vackert päron och
han fått tillsägelse att dela det med sina tre kamrater,
hur mycket hade han själv behållit? Svar: han hade
behållit den minsta delen eller ingenting själv.’
Edmund gav sina kamrater livet och behöll döden för
sin egen räkning.
Heder åt ditt minne, lille tappre man!”
Just som Cello avslutat sin märkvärdiga dödsruna,
som till hälften liknade en nekrolog och till hälften en
polemisk artikel, kom den långsamme, syrlige Löf in
på redaktionen, hälsade och slog sig ned.
— Det stundar visst vargatider, sade han. Det går
rykten om fallisemanger.
Cello gluttade upp under sina svarta hårstripor,
vilka han under författandet vridit till en korkskruv
i pannan.
— Något särskilt, frågade han oroligt.
— Det talas om bankir Solander och en direktör
Olsén.
— Jaså, svarade Cello, som visserligen känt dunster
av en begynnande vådeld, men som blåst dem bort.
Folk pratar så mycket! Vill du kanhända titta på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
