Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 25. Sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
talar med Edmund eller riktar frågor till himlen för
hans skull, det får ingen veta.
Ute på den falnande kyrkogården arbetade fadern
vid den lilla graven. Han lade själv stenramen, han
släpade själv dit ett träd, som han planterade i myllan,
och han reste fyra korta stolpar av sten, mellan vilka
en tunn kedja hängde. Aldrig tycktes arbetet bliva
tillräckligt gott och tillräckligt vackert. En gång, när
skymningen föll, kom kyrkogårdsvaktmästaren och
sade:
— Det börjar skymma, fabrikör Åvik. Snart kan
inte fabrikören se att arbeta.
— Jag ser nog, svarade den sörjande fadern.
Mörkret betyder ingenting.
Till sist fick han allt så, som han ville ha det. Med
händerna i sidorna betraktade han med dystra blickar
sitt verk; trädet bredde ut en gles krona. Kanhända
skulle det vissna, men där måste likväl stå ett träd,
ända tills vintern bröt in. Kanske skulle det bli vackert
och yvigt igen till våren.
— Nu har jag gjort, vad jag har kunnat åt dig,
mumlade den trägne arbetaren, och han använde
samma ord, som när han täljt barkbåtar åt Edmund förr
i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
