Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 34. En livsduglig potatis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
Det är likt Elisabet sådan hon stod på bryggan
vid Lilla Essingen, tänkte han. Det är alldeles
detsamma håret, fastän flickan har det kort. Men just så
ljust var det, och ögona ... Så egendomligt...
Nu släppte plötsligt alla tankar på det närvarande,
och den unge sidenappretören Gustaf Borg vandrar
med sin fästmö ned till de gröna mälarbåtarna för
att i den vackra sommardagen göra en utflykt
tillsammans med några vänner.
— Där kommer Guldfisken med Elisabet, höres en
glad röst.
Det är den runde vaktmästaren i Lilla klubben, som
ropar. Han kallar Gustaf för Guldfisken, emedan
deflne brukar draga upp en liten sämskskinnspung ur
sina grårutiga söndagsbyxor, när man skall likvidera,
och i denna pung skramla några guldmynt. Detta är
Gustafs barnsliga sätt att glädja sig åt sitt genom hård
sparsamhet förvärvade lilla kapital, som han i sin
helhet bär på sig.
Redan har man klart med korgarna; det luktar olja
och varmt vatten, pistongen går, och nu höres ett
kommandorop i tratten. Utom vaktmästarn och hans
fru, en syster till Elisabet, är en tredje person med i
sällskapet, en liten livlig kamrat, som bara hittar på
upptåg. Han hälsar folket på stranden med ett
gemytligt grin i sitt solbrända ansikte, lyfter sin hårda hatt,
just som båten vaggar ut, och ropar:
— Hej, glada grodor I
Systrarna skratta mycket; de äro så unga, men
Elisabet är yngst. Hon bär en ljus klänning med
volanger, hon har skära blommor på kinden, blåa ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
