Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 35. Förlåt oss...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
— Jag sörjer verkligen, svarade Cello.
— Låter tämligen bra, när du säger det. Men är det
i alla fall inte mera den andra du sörjer? Det är så
svart och grumligt —
— Nej, nej, nu menar jag ärligt.
— Då ska du inte ömka dig. Tag mot rappet som
betalning. För min del ville jag gärna se dig blöda —
— Men hela min varelse ...
— Ska vi nu börja omigen från början? Om jag
kunde begripa, hur det är med dig, som har så svårt
för att lära dig läxan. Alltså: hon satt på den gröna
bänken...
— Måtte hon ha förlåtit mig i sitt hjärta, svarade
Cello kuvad.
Regnet slog på alla de vissna trädkronorna och
piskade dem med sina långa, glimmande spön. Cello
gick fram och tillbaka på den lilla gången trots
ovädrets häftighet. Han skulle i sin förtvivlan velat avkasta
kläderna och taga emot dessa yttre slag, som de kommo
från himlen, liksom han nu tog emot samvetets
vinande rapp utan att höja ett protestrop. Till sist gick
han åter långsamt upp på redaktionen för att höra
människoröster. Han kände sig icke längre så plågad;
han var mera matt och uttröttad.
Just som Cello inträdde genom dörren, hördes ett
hest rop från den fete och hetlevrade lille notischefen,
som till herr Löf riktade följande ord:
— Vid Satakundas saltstoder! Säg mig, vad
berättelsen för lördagen hette? Vad hette den sentimentaliska
berättelsen, gode Löf?
— Vänta, svarade Löf. Väntal
Därpå gjorde den store skeptikern en titt i arkiv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
