Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 36. Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
Cello vill i desperation förskriva sig till fan och
hör en knackning på sin dörr.
Något senare samma afton kom Karl Ludvig upp
till Cello i hans bostad och fann sin vän djupt
nedslagen. Karl Ludvig granskade varje drag i hans
ansikte, som om han ämnat rita av honom, varefter han
började att gå sin guppande gång fram och tillbaka i
rummet. När ljudet av stegen tystnat, kände den
betryckte Cello, hur Karl Ludvigs hand lades på hans
axel, under det han hörde vännens röst med kraft tala:
— Röck öpp dej! Dä reder sej te slut i alle fall i
— Men det är förtvivlat, klagade Cello.
Penningbristen för tillfället är ett inferno, men väl vore, om
inte det funnes annat än det!
— Ä dä någet annat då? oroade sig Karl Ludvig
och sköt fram sitt stora huvud. Esses! Du måtte väl
inte ha någet hemligt? Du ligger väl inte å drar på
någet hemligt elände mä andra papper?
— Nej, sade Cello dovt, det är inte papper.
— Så att du inte ä mä i någet fesköljebolag eller
någet bolag, som ska dra kemikalier ur havstång
eller så?
— Nej, svarade Cello med ännu mörkare stämma.
Det är inte kemikalier. Det är hjärtesaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
