Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 36. Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
— Låt mig vara, sade Cello, som hade behov av att
sjunka, om icke i en grav så dock i en svandunsbädd
av vänligt deltagande. Du får förlåta mig, att jag själv
bryter upp. Jag vill gå ut ett slag.
Karl Ludvig placerade nu sin breda kropp med dess
frikostigt tilltagna axlar och dess festligt svällande
måge framför Cellos dörr. De kraftiga, korta benen
skilde han åt och åstadkom därigenom en tämligen
pålitlig spärr.
Cello gjorde emellertid icke allvar av att gå; han
sjönk ned på stolen och satt en stund utan att säga ett
ord, medan Karl Ludvig, likaledes under tystnad,
misstänksamt gav akt på varje liten rörelse hos vännen.
Till bevakarens förvåning reste sig emellertid herr
Erlandsson upp och log ett matt leende.
— Käre Karl Ludvig, sade Cello. Du tycker inte
om att dö du?
— Jag vell inte höra talas om dä. Jag vell bli
gam-mel. Möcke, möcke gammel, svarade Karl Ludvig med
fasthet.
— Ålderdomen, är nu den också någonting att
önska sig?
Karl Ludvigs runda kinder överforos av en häftig
rodnad och hans ögon blänkte, när han svarade:
— När en får vara frisk, så ä de möcke bra å bli
gammel. Jag vell gå i parken å läsa tidningar. Jag vell
setta i mina små rum ve brasan. Du å jag drecker en
töddi å talar om gamla minnen. Så vell jag gå ut på
torget å själv köpa min fesk å min fågel — Karl
Ludvig smackade nu med läpparna — å eftersom Gud
inte har velat, att jag skulle få köpa pappas egendom,
där ja ä födder, så vell jag ha dä på dä sättet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
