Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 37. Frestaren och förskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
jag är rädd, att vi ha olika synpunkter på det sköna
eller det smakfulla — vad man nu skall kalla detl
Jag har visserligen skrivit litet vers på lediga stunder,
och en del människor, som sett det, tyckte inte illa
om det...
— Stopp, ropade kamrern. Låt höral Vi teaterfolk
förstår oss nog på poesien. Man har gått i skola hos
en Offenbach, en Shakespeare och en Zola ... Läs en
vers få vi höra!
Med ett uttryck av innerlighet och hjärtevärme
betraktade han Cello men kastade i samma stund en
djup, betydelsefull blick på den tunne direktören.
— Ack ja, vädjade denne. Läs ett stycke för oss!
Cello föll. Den eländige började att leta i sin
innerficka, där han hade gömt en avskrift av en vårdikt.
När han fått tag i papperet, drack han först en klunk
punsch, greps därefter av en innerlig avsky för sig
själv men började i alla fall att läsa. Den spenslige
unge mannen med sin svarta kalufs, sina
kyrkängelskinder och sin något barnsliga mun hade ställt sig
mitt framför bordet, under det fyra strålande
teaterögon, i vilka aktning, intresse, men även drömmeri
skiftesvis avspeglade sig, följde honom. När läsningen
var avslutad, kände sig uppläsaren mycket bedrövad
och ångerköpt, men tröstades något, när han mötte
fyra glittrande och uppmuntrande ögon.
— Sehr nett, uppmuntrade kamrern, men en aktör
borde läsa det!
— Roligt att höra, mycket roligt, utropade
direktören. En talång!
De båda teaterherrarna utbytte en blick av smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
