Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 45. Skattekrävarna, oljemålning av Eugen A:son Renard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
— Ahaa, utbrast den satte skatteindrivaren, medan
en lång vissling, liknande ljudet av en flagga, som
hissas i topp, ljöd från den andre besökaren.
— Oui, sade Eugen, som egendomligt nog kände sig
som en triumfator. Ja just så.
— Det blir utmätning, meddelade den korte
skatte-krävaren. Det vill jag bereda er på.
Härefter vände de båda herrarna Eugen ryggen, men
denne tillropade dem ett artigt godmiddag, vilken
artighet först besvarades i dörren och då endast av den
långe skattemannen, som pep:
— Idda!
Fastän Karl Ludvig försäkrat Cello, att hans
släkting Eugen var ett snille, om ock ett slarvigt sådant,
hade Cello aldrig velat tro på detta. Journalisten
förstod sig visserligen icke på konst, men han hade alltid
vämjts åt tavlan med svanarna, och fastän Eugens
målningar röjde en viss teknisk färdighet, tyckte Cello, att
de alldeles saknade liv och anda.
Men olyckan och bekymret satte artistens nerver i
rörelse och löste den mätthet, han hade känt i sin av
Västerviks Sågblad och goda middagar impregnerade
själ. Det var också därför Eugen slog upp ett exalterat
skratt, när de båda skattekrävarna avlägsnat sig.
Han erfor en lättnad över att ett länge väntat besök
nu var överståndet, och för första gången på länge
kände han sig riktigt fri. Vidare tyckte han, att det
låg något komiskt över uppträdet med de båda
herrarna. Han såg sig själv i en syn med den lilla kakan
i handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
