Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 50. Märta Åviks och Dorothy Buffertons sista ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
551
upp. Hon lät den icke slå ut för att kanhända
snart bli kvävd, utan i stället samlade hon dess lågor
och läto dem värma henne till motståndskraft och
mod. Hennes skenbara villighet liknade en fånges,
som iakttar ett stilla, tåligt uppförande i avvaktan på
det lämpliga ögonblicket att göra sig fri.
Fröken Åvik vandrade nu med ingenjör Planertz vid
sin sida sakta genom allén, vilken ledde genom staden
ut till Källberget. Ingenjör Planertz hade tydligen
beslutat sig för att vara underhållande, och Märta Åvik
svarade med glada ”nej, tänk”, ”å bevars”, ”så
egendomligt”, ”så lustigt”.
— Har fröken Märta galoscher på sig? frågade den
omtänksamme herr Planertz. Så länge man ännu
befinner sig i den del av allén, som går i en sträckning
ungefärligen mellan Kyrkan och Kanslihuset, kan man
visserligen vara utan dem, men i fortsättningen är
gångbanans grusning bristfällig. Till nästa år torde
dock dessa förhållanden bli förbättrade.
— Jag har mina grova kängor, svarade Märta Åvik.
Ja, det har jag.
Och hon sträckte fram ena foten, liksom hade hon
väntat, att ingenjören på gammaldags kavaljersmaner
skulle ha svarat:
— Och det där kallar fröken Märta för grova
kängor! Är de grova, så är det då en liten grovhet, ja,
den allra minsta grovhet jag har sett.
Men ingenjör Planertz, som icke låg åt det
chevalereska hållet, svarade endast:
— Även jag bär grova kängor, trots att våren har
kommit till bys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
