Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Fredrika Bremer insåg vidare, att kvinnan
var långt ifrån färdig för de uppgifter hon
fordrade för henne; hon fattade lifligt, att kvinnan
hade framför sig en djupgående, långsamt
fortskridande ombildningsprocess. Hon visste mer
än väl, att åtskilliga delar af kvinnans andliga
muskulatur förtvinat i sin utveckling i brist på
rörelse och att hennes steg på de nya vägarna
många gånger skulle bli osäkra, vacklande, ja
äfven obetänksamma, ty som hon en gång skref:
"Man vecklar sig ej med ens ut ur sekelgamla
lindor." Men hon visste äfven, att den enda
vägen framåt var en utveckling i frihet under
eget ansvar, och hon tviflade ej ett ögonblick
på rättfärdigheten för alla parter — samhället,
männen och kvinnorna — i de kraf hon
uppställde. För Fredrika Bremer stod nämligen
aldrig kvinnorörelsen — och detta är ytterligare
en af hennes förtjänster — isolerad: hon såg den
alltid i dess organiska sammanhang med samhället
och familjen. Och hvad den senare beträffade,
menade hon, att genom kvinnans frigörelse skulle
banden där knytas fastare, innerligare och
värdigare. Kvinnorna måste "tänka och tala ur
kvinnosfärens centrum — de måste ännu fatta sig
själfva och lifvet djupare".
På ett annat ställe yttrar hon:
"När männen vilja ge mig lof att vara man,
då får jag så hjärtlig lust att vara rätt kvinna.
Men när männen upphäfva sig och vilja af lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
