Adèle Holmström, arrendatorns fru på Eka, steg in i Jacob Levins mottagningsrum. Också hon hade fångat en skymt av doktorn, när han stängt dörren till matsalen.
Hon satte sig ned och bläddrade nervöst i en tidskrift. Då och då såg hon ut genom fönstret. Ute på Norrmalmstorg vände spårvagnarna, högljutt gnisslande mot skenorna. Och varje gång Adèle hörde det där ljudet, kändes det som om någon kört in ett trubbigt instrument i hennes kropp och vridit om. Men det var nog inte spårvagnarnas fel. Adèle hade en sådan värk i ryggen. Värken stannade av en lång stund, då kroppen domnade bort i en välsignad ro, därpå började plågorna på nytt.
Så hade hon haft det sedan morgonen. Adèle var uppe i Stockholm på besök hos Petra för en vecka. Petra hade bjudit henne. Hon visste nog hur tråkigt det kunde vara på Eka ibland. Adèle hade, sedan Petra kommit till Stockholm, blivit bjuden dit varje vår. Och Adèle väntade en liten sedan januari. Det var maj nu. Ännu fyra månader kvar, till dess ungen skulle födas! Fyra månader! Och nu tyckte inte Adèle att hon kunde stå ut en dag till. Redan var hon oformlig, med stor mage, som om hon burit en vattentunna framför sig.
Petra hade rått Adèle att gå till doktor Levin, men hade inte vetat av att hon bestämt sig för att gå denna dag. Adèle nästan skämdes för att hon skulle behöva en läkare. På landet hade ju barnmorskan sagt att allt gick sin gilla gång. Men barnmorskor äro avundsjuka på läkarna och vilja sköta allt ensamma, med en visdom som verkar uråldrig, årtusenden gammal, därför att de äro kvinnor och döttrar av kvinnor själva.
Adèle såg förstulet på de två andra damerna, som sutto där. Den ena var blomstrande med bred barm och svällamde kropp. Hon smålog, som om hon hoppades på ett delikat nöje. Men under kjolkanten syntes benen kolossala, tjocka, och över lågskon svällde vristen som en bulle.
Det var nog inte lätt att släpa på de benen, tänkte Adèle. Det där växande odjuret inom en tycktes äta sig ut överallt.
Adèle hade aldrig fått någon känsla för barnet, som skulle komma. Vad skulle hon med det? Hon hatade det och trodde att alla kvinnor kände som hon.
Den andra patienten var blek med bruna fläckar i ansiktet och otrevligt mager. Hon var då inte långt kommen, och hon hade kväljningar, det syntes på hennes förgrämda min.
Ja, de där kväljningarna, då man kräktes så man vände ut och in på sig! Och samtidigt var man alltid hungrig, vansinnigt hungrig ibland. Och en sådan konstig smak Adèle fått! Hon, som tyckt om vällagade rätter och genomstekt kött, hade nu slukat rå sill med lökskivor på. Jämt hade hon riktigt stunkit ur munnen av den skarpa löken. Och när hon lagat till köttbullar, hade hon stoppat i sig råa köttet, pepprat förstås, därför att allt som sved på tungan var så gott. Och ändå hade hon fått en passion för sötsaker. Hon hade tröstat handelsmannen på Eka, som efter Johans död eljes inte skulle haft den vanliga avsättningen för sina karameller och sin choklad.
En sjuksköterska i blå bomullsklänning och vitt bröstförkläde gick lätt över golvet och försvann bakom portiären till doktorns rum. Hon såg så oberörd ut. Ja, hon var inte med barn, hon! Hennes hy var ungdomligt skär utan en fläck. Och hon hade raka, smala ben.
Adèle väntade. Då det hänt hemma att hennes man kommit en halvtimme för sent till middagen, hade hon grälat på honom. Hon tålde icke att vänta. Men detta främmande rum med sina stela mahognystolar och sitt runda blanka bord, där tidskrifterna lågo strödda, kuvade henne.
Nu var det snart Adèles tur. När den magra damen kom ut ur doktorns rum, rörde sig Adèle oroligt på sin stol. Hon ryckte till. Sjuksköterskan lade sin hand på hennes axel för att väcka hennes uppmärksamhet, ty Adèle hade ej märkt att hon åter trippat in i rummet.
- Var så god, sade sjuksystern.
Adèle gick in bakom portiären. Doktorn satt vid ett stort skrivbord och skrev. Framför honom, liksom om han alldeles glömt att stoppa dem på sig, lågo ett par sedlar, nya tior: den sista patientens honorar. Jacob Levin brukade låta pengarna ligga så där för att visa hur mycket besöket taxerades till. Han reste sig nu och bad Adèle taga plats i en låg skinnstol. Där han stod framför henne med händerna vårdslöst nedstuckna i byxfickorna, tyckte hon att det såg ut som om han skrattade. Hon blev obehagligt berörd av hans utseende och sätt, men när hon nu väl var här, kunde hon icke gärna gå igen.
- Jag kom för att rådfråga doktorn, sade Adèle stammande.
Hon hade förfärligt ont. Han satte sig, läggande det ena benet över det andra, så att ett spetsigt högt knä skarpt framträdde under det blå cheviotstyget.
Adèle började på Jacob Levins fråga beskriva hur hon kände sig, men han avbröt henne nervöst. En halvrökt tjock cigarrett låg i en cigarrkopp på skrivbordet med en bård av fin vit aska omkring sig.
Kanske har han så bråttom för att sedan få återtaga sin cigarrett, tänkte Adèle, igen kuvad som nyss i väntrummet.
Hon visste ju inte att Jacob Levin ständigt hade bråttom.
- Gå in där i rummet, sade han och nickade med huvudet åt en öppen dörr. Och var snäll och klä av er så mycket som behövs.
Adèle gick in i rummet. Ett vitt undersökningsbord skrämde henne, gav henne en förkänsla av att vida större smärtor än dem hon nu hade, förestodo henne. Hon önskade nästan att den där slanka sjuksystern med sin oberörda och kyligt älskvärda min följt med henne. Men doktorn brukade inte ha användning för sköterskan inne i undersökningsrummet. Han stod i dörren.
- Nå, är ni färdig? Var god, tag plats!
Hon måste sätta sig på undersökningsbordet. Hon satt där med hängande huvud och benen hårt hoppressade. Han tog henne med oväntad mildhet i armen:
- Så lägg er då!
Adèle lade sig.
- Sätt benen här! kommenderade doktorn.
Adèle, blott bekant med barnmorskans lindriga undersökning, förstod inte. Så tog läkaren hennes fötter och placerade dem högt upp på ett par krampor på ömse sidor om bordet. Denna ställning med vitt utspärrade lyfta ben kom Adèle att känna sig som ett hjälplöst stackars djur, vilkets känslor ingen brydde sig om. Hon lade ena handen över ögonen för att slippa se doktorns ansikte. Han började undersökningen. Först lyssnade han med ett stetoskop mot hennes underliv som han blottat. Sedan trängde hans finger in i henne, utan att hon kunde göra motstånd, klämde och trevade i hennes innersta gömsle.
Jag har aldrig haft nöje av någonting, tänkte Adèle trött och bittert.
Hon kunde icke reda ut för sig själv vad hon menade. Men inom henne växte en våldsam vrede över att hon nu väntade ett barn, utan att ha känt kärlekens vällust. Hon tyckte att det där långa fasta fingret, som rörde omkring i henne, måste förstå det, och att det nu hånande smulade hennes känslor under sig.
Jacob Levin rätade upp sig. Han såg forskande på kvinnan framför sig. Skulle hon tåla sanningen genast? Ja visst! Hon hörde säkert icke till de ömhjärtade och barnkära. Men för honom betydde alltid konstaterandet av ett missfall en snabb och häftig smärta. En besvikelse. Kvinnans bestämmelse var att föda barn till världen, misslyckades hon, var hon en snöping, en stackare, som stod utanför livet. Detta liv, som han ibland flera gånger dagligen såg förnyas och återuppstå under sina händer och vars skrik jämt ljöd för hans öron, var för honom en ständig källa till beundran. Så hastigt arbetade inte ens den finaste motor. Det väldiga världsmaskineriet lossade varje bråkdel av en sekund ett nytt barn från sin jättenavel och slungade ut det genom en kvidande kvinnas underliv. Att psssa på, att underlätta och hjälpa framfödandet, se, det var att ha sin tjänst i en evigt kretsande och glad verkstad, som ångade av jordens egna svettdunster och dröp av dess röda blod.
- Det är kanske inte riktigt som det skall vara, sade Jacob Levin, av vana ändå väljande sina ord. Jag skall sända er till ett förlossningshem, "Barnens Väl" heter det, där de skola sköta om er. Jag skall strax själv komma. Ni bor ju hos fröken Petra von Pahlen, sade ni?
Adèle lossade sina fötter från ställningen och satte sig förvirrad upp.
- Nu genast? frågade hon ängsligt.
Men hennes ängslan gällde icke barnet, utan henne själv. Doktor Levin uppfattade också snabbt detta.
- Ja, nu med detsamma, sade han muntert. Det är ingen fara för er.
Han skyndade sig ut, och Adèle hörde honom i telefonen. Han beställde rum åt henne. Det lät som en vanlig hotellbeställning. Nu kom han tillbaka.
- Far nu hem i bil och tag med er vad ni behöver. Här är adressen. Ni hade tur, som fick plats. Där är så upptaget. Jag skall komma till er, så fort de ringa.
Han kastade en snabb blick på klockan, och Adèle förstod att hon måste gå. Han ringde själv efter en droskbil åt henne.
Han var ändå snäll, tänkte Adèle, då hon tungt gick nedför trappan.
