Dagen efter det Adèle Holmström fått sitt missfall var det nära att Jacob Levin och doktor Sam Vårdman kört på varandra med sina bilar utanför Barnens Väl. De kommo med stark fart surrande från var sitt håll, och deras maskiner hejdade sig plötsligt framför porten, likt ett par blinda bromsar, som yra av solskenet tumlat emot varandra. De båda läkarna hoppade skrattande ur sina vagnar och skakade hand.
- Det där var i sista minuten, Sam! sade Jacob Levin. Du får plikta för överdådig framfart.
- Det var ditt fel, muttrade doktor Vårdman. Det var på ett hår att du förskaffat mig respass.
- Du skyllde ifrån dig redan i skolan, svarade Jacob Levin retsamt.
Doktor Levin kom ofta att tänka på sin skoltid, när han var tillsammans med Sam Vårdman. De hade varit klasskamrater och redan då goda vänner, hjälpande varandra både med det för dem oundvikliga fusket och det ärliga arbetet. Sam Vårdmans pappa hade varit en rik specerihandlare, som arbetat sig upp från springpojke: en lång, mager herre, som av skolgossarna kallats för "sillstryparn". Han uppfostrade sin son med smörj, konserver och en viss trumpen humor, även den konserverad vara från punschorgierna omkring mitten av adertonhundratalet.
Sam Vårdman var som sin far lång, mager och gänglig med ett kalt huvud, som liknade ett påskägg övermålat med en glad skär färg. Ansiktet, rött och clownaktigt grinande med mjuka läppar, en liten trubbnäsa och mycket ljusa blå ögon under knappt synliga ögonbryn, såg ut som om det ännu tillhört en pojke i slyngelåren, fastän Sam nu var nära fyrtio år.
Ibland då Sam lyssnade till ett par professorers samtal vid Läkarsällskapets tisdagsaftnar, tyckte Levin att hans vän såg ut som en skolpojke med ont samvete, som ständigt är rädd för snubbor. Det var som om han tänkt:
- Var det jag som kickade fotbollen in i fönsterrutan? Skall jag nu få ovett för det också?
Och vände han sig mot Jacob med ett av sina plötsliga fåniga flin, kunde man verkligen tycka att han hade utseendet emot sig och att ingen skulle kunna misstänka att han var en framstående kvinnoläkare med en på livmoderns hemligheter och förlossningspraktikens erfarenheter baserad tids- och människopsykologi av djupsinnigaste slag.
Men det var han ju, eftersom han var Levins kompanjon. De brukade kalla sig själva "kompanjonerna". De hade sina våningar under varandra i samma hus och talade ofta i trapporna för att rådgöra med varardra om kinkiga fall. Den som hörde dem tala förstod att världen för dem var ett enda stort förlossningshem. De använde sinsemellan termer, som ingen utomstående begrep, och tämligen råa beteckningar för människornas viktigaste funktioner, precis som när de under rasterna roat varandra med mustiga historier, vilka de uppsnappat i äldre manliga anförvanters rökrum.
Vad inte Levin kunde, det kunde Vårdman och tvärtom. Om någonsin ett kompanjonskap varit grundat på uppriktiga och ömsesidiga intressen, var det väl deras. Kort efter Levin hade Vårdman skaffat sig bil. Levin hade länge tvekat mellan en fransk Lorraine-Dietrich och en tysk Opel. Till slut bestämde han sig för en elegant italiensk Fiat. Vårdman hade fastnat för en liten Brush, ett amerikanskt märke av låg klass, men billigt och ekonomiskt. Den ene i sin kvalitetsvagn, den andre i sin enkla kärra, de enda läkare i staden, hos vilka den gryende framåtandan ännu fått uttryck i att de vågade sig på att själva hantera det snabba moderna fortskaffningsmedlet, satte de med samma medvetna beräkning kurs på en framtid, som för bägge uteslutande betydde karriär och rikedom.
Det var nämligen icke endast juden, som hade lystnad efter pengar och guldets frestande sken. Gamle sillstrypare Vårdman hade hos sin son inplantat en respekt för penningen och penningens värde, som avsatt ett salt och fränt spad kring Sams själ, så att den snart simmade glatt frustande omkring däri. Han älskade sitt yrke, som fadern älskat sitt, där han suttit nedgrävd bland kassaböcker i bodkammarn. Men sonen höll sig aldrig stilla. Han rusade omkring från sjukhus till sjukhus, hälsad med glädje och lättnad av alla kvinnorna som väntade på honom. Han grämde sig, då han gick miste om en patient, som hans far grämt sig, när en god kund gjort konkurs. Hans erfarenhet av kvinnor var rikare än faderns, och han tyckte om dem alla, därför att de på visst sätt underhöllo honom, skaffade pengar till hans portmonnä och ständigt fullt upp med arbete.
De båda vännerna gingo ett par slag framför Barnens Väl. Seden lyste från en klar himmel. Då de vände ibland, sågo de kopparn skimra från den snett emot liggande kyrkans tak.
- Många här klaga över att kyrkklockan slår så hårt. Den håller dem vakna om nätterna. De tro visst att jag är ett slags klockarfar, som kan gå upp och stanna visarna, sade Vårdman och blinkade mot solen.
- Ja, man skall kunna hjälpa allt, svarade Levin energiskt. Man skall vara familjefar, själasörjare, klockare, barnmorska och ledamot av barnavårdsnämnden. Man skall förstå sig på att bilägga gräl mellan makarna, vara ett slags advokat alltså, och veta att agera rådgivare i alla livets frågor. Ibland tror jag sannerligen att man borde vara kvinna också för att rätt kunna uppfatta de älskliga varelsernas rikt skiftande känsloliv. Det är inte heller utan att jag känner mig som fruntimmer ibland, då jag en hel natt hypnotiserats av en barnsängskvinnas bönfallande ögon.
- Ser du? inföll Sam. Yrket har sina risker. Jag tycker du blivit litet väl feminin i din klädsel på sista tiden.
Och Vårdman betraktade med en min av löje vännens spensliga gestalt iförd en svängd rock efter sista modet.
- Äh, håll mun! sade Jacob pojkaktigt. Min skräddare väntar sedan länge på betalningen.
- Min också!
Och därmed döko åter affärerna upp i deras tankar, och Sam räknade tankfullt på sin hand med dess trubbiga, korthuggna fingrar, som om han prövat ett olösligt räknetal.
- Den satans Forssling retar mig, återtog doktor Vårdman samtalet.
Så snart något obehagligt kom honom i tankarna, satte han det i samband med professor Forssling, en av berömdheterna på deras eget område.
- Nu har han skaffat sig ett privat sjukhem, som du vet, fortsatte Sam. Men han behagar naturligtvis inte bo där, den höge profeten. Han bor i sin eleganta våning. Och när sköterskorna ringa efter honom, är han borta och spelar kort eller äter en av sina fina middagar i sällskap med de andra pamparna. En dam jag känner anmärkte just på det häromdagen. Jag försvarade honom inte. Fy tusan, det är en otrevlig streber och girigbuk den där. Till på köpet hinner han med att vara humanist och människovän och ha ideella intressen. För en tid sedan fick han Nordstjärnan. Tack så mycket. Jag skulle inte vilja ta i en av de där glittrande leksakerna med tång. Det kan passa militärerna, som ändå äro utstyrda dockor, eller ämbetsmännen, som fjäsa kring Hans majestäts tron. Men oss redliga arbetare... Nej, pass!
- Ändå säga de att vi läkare hålla ihop, sade Levin. Och så snart det dunstat ut någon mindre prydlig historia om någon av oss, förefaller det verkligen av tidningarna att döma, som om vi reste oss som en man för att försvara kräket. Så är ryktet färdigt! Läkarna äro alltid eniga! Inom alla andra yrken råka de i luven på varandra, men inte så i vårt. Tror folket. Vi försvara alltid en kamrat, vad han än gjort, påstås det. Man intervjuar oss om lymmeln, och svaren bli alltid:
"Han är en ärans karl, hederligheten själv, och han har ett för lidandet så varmt ömmande hjärta. Han har gjort precis vad hans plikt fordrade av honom."
Så ställa vi oss, som om vi inte kunde begå misstag och inte fela. Det är en oerhörd dumhet av oss. Det verkar ju, som om läkarföreningen i hemlighet lede av sjukt samvete, då den är så ivrig att dölja varje missgrepp och varje kanaljeri. Det är för resten också vad Forssling alltid brukar säga. Vi äro inte ofelbara och minst av allt i regeln ägnade att framställa oss som några moraliska förebilder.
- Men du är det visst i alla fall, skrattade Sam Vårdman till sitt plötsliga pajasskratt.
- Jag försöker så gott jag kan, mumlade Jacob Levin.
De stannade framför porten.
- Du kan komma med in till min nya patient här och titta ett slag på henne sade doktor Levin.
I korridoren hälsade fröken Åderman med en stel nick på de båda kumpanerna. Hon ledde vid armen en ung fru, som hade håret hängande flickaktigt omknutet med ett stort blått sidenband.
- Hur står det till?
Sam tog henne i handen.
- Jag är uppe för första gången i dag, svarade hon och log. Jag längtar härifrån.
- Jaså, jag kommer strax in till er. Jag hoppas fröken Åderman är nöjd med er?
Fröken Åderman lyfte sitt stränga ansikte. I ljuset, som föll in genom ett av korridorens fönster, sågo hennes kinder ut som vissna och förtorkade löv.
- Jag anser, sade hon, att frun här borde stanna några dagar till. Det är bara tröttande att komma hem.
Den unga damen skakade på huvudet och gjorde en grimas bakom föreståndarinnans rygg som en okynnig skolflicka.
- Jag skulle vilja spränga upp den här korridoren, sade Levin, då de fortsatte. Den är som en tarm.
Utanför en dörr stodo en mängd blombuketter.
- Det är fru Häggblom, sade Sam. Hon tål inte doften av blommor. Och hon låter ända flytta in dem varje gång hennes man kommer, för att det är han som givit henne dem.
- Så rörande, anmärkte Jacob Levin ironiskt.
Han knackade på Adèles dörr, och de stego in.
Adèle låg högt på kuddarna och vände ett pinat ansikte mot de inträdande. Hennes bröst föreföll kolossalt, inlindat i omslag och bindor. Det var mjölken som kommit och som nu måste tvingas bort. Hon hade icke kunnat sova under natten för dessa nya plågor. Hon hade icke haft en aning om att de skulle infinna sig.
- Jag hoppas ni tillåter, sade Jacob med den mjuka röst han alltid använde mot sina patienter. Det är min vän doktor Vårdman.
Sam bockade sig vid nedre änden av sängen. Adèle kände sig en smula smickrad över att två läkare på detta sätt besökte henne.
- Nå, hur kan det nu stå till?
Jacob slog sig ned nära Adèle. Hon hade tänkt förebrå honom att han rått henne till detta förlossningshem, men inför hans vänlighet föll hon, som så mänga andra före henne gjort, strax till föga.
Han kände litet på hennes bröst, som voro hårda och svullna, och sade att allt var i sin ordning. Han tröstade henne med att värken skulle vara över på ett par dagar.
- Vi skola sköta väl om era bröst, sade han. Det är noga med dem. Det har hänt att kvinnor kommit till mig flera år efter en barnsäng och beklagat sig över att deras bröst blivit misskötta, så att de ännu skulle ha ont därav. Det är nu nästan säkert en omöjlighet. Ni behöver inte vara orolig.
Han betraktade Adèle och förvånade sig över att denna kvinna kunde stå i något vänskapsförhållande till Petra von Pahlen, som han beundrade och kände ganska väl, då ju hans syster Betty var gift med hennes bror Hans. Hade icke Adèle Holmström nu varit hans patient, skulle han helt säkert känt sig enbart osympatiskt stämd mot henne. Det var något i blicken i de där bleka ögonen, som misshagade honom. Och så att hon tydligen alls icke sörjde över sitt barn.
- Jag antar att fröken von Pahlen kommer hit och besöker er? frågade Jacob.
- Hon var här i går, svarade Adèle trumpet.
Hon tyckte inte om att påminnas om Petra.
När de båda läkarna slutat ronden hos sina patienter, satte de sig åter upp i sina vagnar, Jacob i sin mörkblåglänsande Fiat och Sam i sin lilla oansenliga kaffekvarn, fabriksmärke Brush.
- Vi träffas väl i afton då, ropade Jacob Levin till Sam.
Svaret drunknade i motorernas larm. Bilarna störtade ut på
gatorna, förda med säkra händer av två män, som så väl trodde sig
kunna konsten att väja undan för faror och punktligt hinna fram till
målet.
