Petra hade prytt middagsbordet med syrener. En krans av syrener låg också kring Angelas tallrik. Det såg ut som ett födelsedagsbord.
- Det är som hemma hos föräldrarna förr i världen, sade Peter von Pahlen.
Lilian, hans fru, log ironiskt, hon tyckte alltid dessa tre syskon voro en smula löjliga, när de kommo tillsammans. Och Peter var då som en gubbe med sina minnen.
- Å, pappa, nu börjar du igen! sade också Stellan, Peters son. "Det fanns en syrenhäck runtomkring trädgården", fortsatte han hemlighetsfullt, härmande sin fars röst.
- Tyst du, utbrast Peter, men i största godmodighet. Det kommer väl en tid, då du också med en suck erinrar dig de gamla vackra möblerna i din pappas och mammas våning på Östermalm, om ej förr så när du sitter i en atelje i Paris med alla de skämda frukterna av ditt förbaskade kludderi runtomkring dig.
Peter tyckte inte om att Stellan ville bli målare.
- Inte var det ett yrke för en riktig karl, brukade han säga.
Angela såg på Stellan, tankfullt som det var hennes vana att se på människor hon sällan träffade. Det fanns icke mycket av man hos honom. Han var klädd i en ljusgrön kavajkostym och hade på sitt ringfinger en signetring, där han låtit gravera släktvapnet i en stor ametist. Av kamraterna på akademien brukade han kallas Karin. Hans huvud var stort och klotrunt och satt dinglande på en för smal hals. Ögonen, blå och vattniga, voro kupiga med ett uttryck som hos ett fånigt barn. Kinderna hade en fin skär färg, och kring hans läppar saftade sig saliven som om han alltid vore lysten efter en godbit och redan kände lukten av den. När han talade eller gick, svängde han kokett på sig och flabbade ibland till på ett oförklarligt sätt, som om han funnit sig själv roligare än allt annat.
Från honom gick Angelas blick till Sven.
Så olika de två kusinerna voro varandra! Sven hade från en vacker pojke vuxit upp till en vacker och intagande ung man. Med åren hade det judiska draget mer och mer framträtt hos honom: ögonens sammetsmjukhet, ansiktets bleka ton av elfenben, den en smula högmodiga krökta näsan, den röda, sinnliga munnen.
Stellan brukade säga, att han inte tyckte om judar. De skulle kunna sälja sina själar för pengar, sade han.
- Vi skulle inte få mycket förtjänst, om vi sålde din själ i alla fall, kunde då Sven föraktfuilt svara, eftersom Stellan lade orden i hans mun och han för sin del inte alls skämdes för att han var halvjude.
Sven var längre än båda sina föräldrar. Den lille Hans såg med beundran upp på sin store son. För Betty var han alltjämt älsklingsbarnet, den hon väntade sig mest av. Edla förstod hon sig icke riktigt på, och Gotthard började bli en sorg för henne, hon som aldrig tyckte sig ha haft några sorger.
Jacob Levin hade fått sin plats på ena sidan om Sven. Bredvid den unge såg doktorns ansikte uttorkat och trött ut.
- O, vad jag är glad att vi åter äro tillsammans, sade Betty med en suck av belåtenhet och nickade åt Jacob och Sally.
Hon hade en vid, ljus sommarklänning på sig och liknade, där hon satt, en planta, som trivsamt breder ut sig och slår sina rötter var hon kommer.
- Ingenting är som en familj, sade då Benno Levin med fuktigt glänsande ögon. Den bygger sin mur...
- Å, pappa, är du där igen! utropade Jacob och låtsades härma Stellans näsvisa ton.
Benno Levin log.
- Vi få inte tala för våra barn, fortsatte han viskande över bordet till Peter. De tro att de äro visare än vi. Det äro de också. De ha en hel generations försprång. Men vad jag ville säga, och som min vise son tröttnat på att höra mig säga, är att familjen bygger en mur, den timrar upp ett gott samhälle. Det enda fasta och beståndande i en flytande värld. Så många ha sagt och skrivit det, men det tål väl att upprepas. Varje gång jag hör eller läser om en skilsmässa, tycker jag att händer riva i muren och rycka loss stenar ur den.
- Å, vad han är gräsligt tråkig, viskade Stellan till Angela.
Angela hörde inte på honom. Hon tyckte om den gamle Levin. Hon mindes den middag hos Hans för flera år sedan, då hon första gången sett honom. Han var sig lik nu som han var då, tyckte hon. Åldern tycktes icke besvära honom ännu. Hans kinder voro bara litet mer rynkiga, som ett äpple, som hängt alltför länge framför elden.
- En skilsmässa är berättigad, om den ena eller andra parten funnit en annan. Då har du familjen där igen, sade Jacob.
- Och så blir det barn om ett år, och man kallar på doktor Levin, flabbade Stellan.
Sally skrattade högt till med utspärrade, vädrande näsborrar, och det föreföll som om hon i alla avseenden gillade en dylik sakernas vändning.
Men Jacob tittade på Angela. I sin vita klänning såg hon ut som en konfirmand, en liten Jesu brud. Jacob önskade att han varit i sin första ungdom och fått sin plats bredvid henne. När flickdrömmerierna gått av henne, skulle hon kanske sitta där tung och självsäker som hans egen hustru. Just nu hade han velat smaka henne, få det första famntaget, den första kyssen från denna allvarsamma mun. Kanske steg något av det han kände upp till hans ögon, ty en svag rodnad syntes på Angelas kinder, då hon vek undan från hans blick.
Också Petra såg på Angela. Denna sommar och höst skulle hon bli lämnad ensam. Angela hade anmält sig till en hushållsskola i Strängnäs. Det skulle bli så tomt.
Petra hade blivit påmind om att något fattades i hennes liv i dag, därigenom att hon mött Tage Ehrencreutz på gatan med sin unga fru. Han hade leende lyft på hatten till hälsning. Den unga damen vid hans sida hade böjt litet främmande på huvudet. Sedan skulle han väl säga till henne: "Det där var hon, som var så kär i mig."
Det sved i Petras hjärta, som om hon verkligen hört orden uttalas. Ett minne av hans kyssar hade förts till henne med vinden, där hon gick på trottoaren. Och hon ryste, då hon ett ögonblick såg för sig det tomma kommande året utan Angela.
Nu höll Peter ett litet tal för Angela. Han talade gärna. Hans gummiansikte grimaserade med sorgsna ögon.
Angela var generad över denna dag, som tycktes alla utom henne som något så betydelsefullt. Också i Peters tal förekom ordet frihet. Men nu ryggade Angela tillbaka för det. Vad var meningen med denna frihet de äldre, de vuxna, så gärna togo i munnen? Voro de då själva fria? Hon betraktade Peters sorgsna ögon, Petras vemodiga leende, Hans, som nervöst smulade sönder sitt bröd utan att veta om det, Jacob Levin, som så envist stirrade på henne. Sågo de inte ut som om de hade kedjor bundna om halsen allesammans? De voro hopkopplade med arbete, bekymmer, barn. Den där friheten var bara en såpbubbla, vilken ett ögonblick skimrade framför dem i luften.
Efter kaffet på middagen gingo de en promenad på Johannes' kyrkogård. Också detta var en av Petras lantliga vanor. Hon tyckte då om att tänka sig att hon promenerade i parken på Eka. De gingo två och två i en lång rad. Först Petra och Hans, sist Angela och Jacob Levin, som smugit sig upp till hennes sida.
Det var en vacker afton. Ett guldskimmer från den nedgående solen dröjde sig kvar i luften. på kyrkvallen växte tulpaner och pingstliljor i gräset. Ett par stora päronträd blommade vita, syrener och häggblommor sände ut en stark doft. På platsen framför kyrkan spelade barnen boll. Två svalor veno förbi, jagande varandra på snabba, svarta vingar. Några feta duvor trippade på gången, ivrigt pickande upp ärter, som någon vänlig gammal gumma strödde ut åt dem.
- Ett par av mina släktingar skola ligga begravna här, sade Angela. Men varken Petra eller jag ha kunnat hitta namnen på någon gravvård. Kanske äro de utplånade.
Jacob såg ned på henne. Den där lilla flickan, som talade om gravstenar och gravvårdar i dag, då det skulle vara hennes fest! Men sådana voro de unga. Mittunder glädjen kände de mull i munnen. Han mindes att han själv författat världens sorgmodigaste dikt natten efter det han tagit studenten. Han hade haft en arbetsam dag, och nu ville han vila ut hos denna unga flicka, som ännu gick med våren i sitt hjärta.
- Ser du svalorna? sade han nästan hetsigt. De jaga varandra, de finna varandra och äro lyckliga. Så lätt de flyga, och så snabbt de fånga lyckan.
Han skämdes för sig själv över att han anslagit denna dåraktigt sentimentala ton. Angela tittade också förvånad på honom. Vad skulle hon tro? En gammal farbror, som pratade om svalorna och lyckan. Och han var ändå knappt fyrtio år.
Men Angela tyckte alls inte illa om honom.
- Lyckan... sade hon endast dröjande.
Hon följde svalorna med blicken. Deras gälla skrik skuro genom luften. De gingo tysta bredvid varandra. De andra hade stannat under ett kastanjeträd. Dess blommor höjde sig mot den blå himlen. I natt skulle de lysa och dofta för ensliga vandrare, som gingo över kyrkogården. Och dessa skulle fly med klappande hjärtan, som om de döda tänt sina ljus över gravstenarna.
- Det blir kallt, sade Lilian med en lätt rysning och svepte sin vita sidenschal tätare om sig. Skola vi inte gå in?
Men Angela dröjde ännu i porten, medan hennes släktingar gingo uppför trapporna. Hon böjde huvudet framåt, som om hon lyssnat. Var det till de två lyckliga svalornas skrik?
Jacob Levin, som stod tätt bakom henne, grep henne med sina smala händer om axlarna.
Hon vände ett nästan ångestfullt ansikte mot honom. Han tyckte sig se hennes framtid redan stå tecknad på hennes panna, som ett märke intryckt av ödets hand.
En gång skall också hon komma till mig, tänkte han snabbt. Hon som de andra. Men aldrig skall hon be mig om att befria henne från ett hatat barn. Nej, hon kommer att föda hjältemodigt.
Det var som om Angela anat hans tankar. En sekund betraktade hon honom med den där ångestfulla blicken i ögonen, så började hon långsamt gå uppför trappan. Han följde henne.
Ljuset från ett av trappfönstren föll över hennes gestalt, ännu en
outvecklad ung flickas kropp, lik en blomma som väntar på att
frömjölet skall föras till henne med sommarvinden för att fröna skola
mogna inom en rodnande kalk.
