Väckarklockan ringde. Dess ljud skar plötsligt igenom rummets stillhet, där drömmarna under en lång natt tysta och ensamma härskat.
Angela spratt till. Hennes huvud, som legat nedtryckt i den vita kudden, rörde sig oroligt fram och tillbaka. Bakom de slutna ögonlocken såg hon ett rött töcken skimra. Långsamt slog hon upp ögonen och stirrade yrvaket framför sig. Det var rullgardinen, som var röd, av en glad röd färg, och utanför den lyste redan solen och kom denna morgonglada rullgardin att se rentav brinnande ut.
I rummet stodo mot långväggen tre sängar, vilkas resårbottnar sakta knarrade. De voro skilda åt av bomullsgardiner, som kunde dragas för, så att de tre flickorna som sovo i rummet lågo i var sitt litet bås, som i ett stall. Allting i rummet hade samma röda färgton som rullgardinen: dörrarna, de få möblerna, den i rosor mönstrade tapeten, ja lavoarens tre runda tvättfat.
Det var inte Angela som skulle upp denna morgon. Det var Margit Blomstrand, grosshandlardotter från Norrköping. Hennes säng stod längst bort från fönstret, närmast dörren. Emellan henne och Angela hade Gerda Holmén sin säng. Hon var förlovad och redan ett par och tjugu år gammal. Margit var bara sjutton.
Nu hörde Angela hur Margit gäspade och sträckte på sig borta bakom sitt förhänge. Med ett skutt var hon så uppe på golvet i sitt långa nattlinne. Hon kastade en snabb blick bort till de andra för att se om de sovo. Ja, Gerda sov verkligen med tunga, jämna andetag. Hon brukade vara svar att väcka, fast det var så ljust nu om sommarmorgnarna. Angela blundade litet för att Margit ej skulle se att hon var vaken och då genast rulla upp gardinen.
Angela höll på att slumra till, då hon på nytt stördes, nu av ett våldsamt plaskande med vattnet i ett av handfaten. Angela öppnade sömnigt ögonen. Margit stod naken mitt framför den röda dörren och for med en svamp över hela sin kropp. Det var det enda sättet att få bort sömnen, som lurade i ögonlocken. Hon var vit och slank med svagt svängda höftlinjer. De små fasta brösten darrade vid hennes rörelser, de runda armarna slängde. Ur det söta, rosiga ansiktet kisade två blå och klara ögon. Kroppen lyste som en låga mot dörren. Angela stirrade betagen på Margit.
- Hej, är du vaken? sade Margit med en hes viskning,
Angela nickade.
- Och du, lyckliga varelse, som får sova, sade då Margit.
- Jag sover ju inte, log Angela.
- Du väckte mig i natt, fortsatte Margit viktigt. Du pratar ju i sömnen. Varför sade du inte det från början? Det var konstigt att höra. Du talade med en hög, pipig barnröst.
Margit lät handduken falla och stod där ogenerad med sin lysande vita kropp.
- Vad sade jag då? frågade Angela nyfiket.
- Ba! Bara smörja. Inte brydde jag mig om att höra på.
Nu ljöd trampet av fotsteg i trappan.
- De andra äro färdiga, utbrast Margit och började klä sig med rasande fart.
När Margit gått, lade Angela händerna under nacken och funderade. Nu hade hon varit på Prästkragens hushållsskola ett par dagar. Ett sådant fånigt namn: "Prästkragen." Varför inte lika gärna "Lingon med mjölk", som de nu ätit i två dagar, därför att flickorna inte skulle få lära sig laga efterrätter förrän om en tid. Det var väl fröken Henrika Strussenhielm som hittat på det. Hon såg ut att ha känsla för det poetiska. Och hon förestod ända köket.
Men har var vackert. När Angela häromdagen kommit med Mälarbåten, hade hon sett staden på långt håll, först domkyrkans torn, som reste sig mot himlen, och så, när båten gled närmare, tyckte hon att den lilla staden gungade på ett violett och vitt moln. Det var syrenerna. Aldrig hade Angela sett så mycket syrener. Varje hus hade sin trädgård med syrenhäck. Och från blad och blommor steg en entonig sång upp och fyllde luften med kvitter och pip från tusentals småfåglars strupar. På träbryggan hade de båda föreståndarinnorna för Prästkragen, fröknarna Strussenhielm, stått, den ena lång, mager, liksom stelbent, den andra liten, rörlig, med skära fläckar på kinderna.
Det hade varit en annan blivande elev på Prästkragen med på båten. Angela och hon hade suttit och tittat på varandra från var sin bänk, vänt bort huvudena och granskat varandra igen. Det var en kraftigt byggd ung flicka i en elegant brun ulster. Hon hade den bruna halmhatten neddragen i pannan, och Angela hade först bara sett hennes mun, en vacker röd mun, och det hade ryckt i mungiporna, som om flickan kämpat med gråten. När solen stack på, glittrande över de blå vågorna, hade den unga flickan med en plötslig, pojkaktig rörelse skjutit hatten i nacken och sett upp. En test av kort, blont hår föll ned över pannan, hon strök undan den och Angela såg hennes ansikte, ett blekt runt ansikte med trubbig näsa och ett par skimrande djupblå ögon. Hon var egentligen ful, men det var ögonen. Det fanns ännu tårar i dem. Hon vände sig mot Angela med ett odygdigt, lustigt leende, trots tårarna:
- Ni skall också till hushållsskolan. Jag hörde det, när ni tog avsked vid båten.
Angela nickade med en lätt känsla av upprördbet.
- Ja, sade hon, ni också?
- Jo, jag skall det.
Rösten hade en liten brytning. Kanske var det åt finlandssvenska. Det lät behagligt.
Innan båten kommit fram till sin bestämmelseort, hade de blivit bekanta med varandra. Den andra hette Stanny Landborg, sade hon. Det var tryggt, hade Angela tänkt, att komma så där till ett främmande ställe och redan ha någon, som man kände bland alla de nya.
Sedan på eftermiddagen, då alla flickorna suttit samlade i salen, hade fröken Henrika hållit ett litet anförande och önskat dem välkomna. Hon hade låtit så tillgjord på rösten. Flickorna, det var minst tjugu stycken, hade uppdelats i olika arbetslag med fem, sex flickor i varje lag.
Medan fröken Henrika varit sysselsatt med detta, hade Angelas och Stannys ögon mötts. De hade kommit i samma arbetslag, och det hade gjort Angela förtjust. Kanske trodde fröken Henrika att de kände varandra förut. Hon var mycket tillmötesgående.
Och nu hade redan två dagar gått, flugit i väg. Det hade varit brådska, uppackning, fördelande av rum och rumskamrater. Angela kände sig ännu helt yr i huvudet. Där hon låg, skymtade flickornas ansikten förbi henne, i hennes huvud ljöd ljudet av deras röster och skratt, händer snuddade vid hennes. Hon var så ovan. Hon tyckte att hon aldrig sett så många flickor på en gång.
Nu ringde klockan där nere till allmän uppstigning. Dörrar öppnades och stängdes, snabba steg hördes, trappan knakade där ute. En elev skurade golvet i förstugan en trappa upp utanför Angelas dörr. Borsten skrapade hårt mot panelen. Snart skulle det vita på panelen vara bortnött av tafatta flickhänder, som aldrig hållit i en skurborste. I rummet bredvid stego flickorna upp, gäspade, suckade, fnittrade. Det var ett lytt hus. Om natten genljöd det av andetag, suckar och knakande sängbottnar, och hela dagen surrade det av flickröster.
Angela drog upp gardinen. Ute på gräsmattan stod Stanny böjd över en tvättbalja, där hon sköljde något. Hon såg ut som en pojke med sitt underliga kortklippta ljusa hår och sina breda axlar.
En handduk som hängt i Angelas fönster ryckte sig lös i det plötsliga vinddraget och fladdrade likt en vit fågel ned på marken. Stanny vände sig om och log upp till Angela.
- Skynda dig, ropade hon glatt. Vi få brända plättar till frukost.
