Fröken Fredrika Strussenhielm satt uppe i det stora vindsrummet på Prästkragen, vilket var hennes och systerns gemensamma rum. På mahognysekretären framför henne låg boken, där hon brukade skriva in de nykomnas namn, ålder och erlagda kursavgifter, uppslagen. Utifrån gården hördes flickornas röster. Det var afton och de flesta voro lediga.
Den lilla förgyllda spegeln över sekretären, som lätt lutade ut från väggen, återgav hennes ansikte och en bit av rummet bakom. Men fröken Strussenhielm såg inte en enda gång i spegeln. Hennes hår var blankt, mittbenat och svart utan ett grått hårstrå, fastän hon nu var femtio år. Pannan, låg och knotig, stack ut över ögonen, som dolde sig i ögonhålorna, grå med en sträng, allvarlig blick. Näsan, aristokratiskt böjd mot den bleka hopknipna munnen, hade också en viss knotighet, liksom hennes panna, hennes armar, hennes höfter. En rödrandig bomullsklänning föll löst, höljande en kropp som icke gömde ett spår av kvarglömd kvinnlighet. En lågklackad brun sko stack fram under kjolkanten.
Fröken Strussenhielm synade långsamt namnen hon skrivit in i boken med en bred och fast stil. Det var återigen denna blandning av bondenamn, en hette Linnéa Sofia Larsdotter, borgerliga namn och några stycken adliga. Skolan skulle ha en moderat demokratisk anda.
Under de år fröknarna Strussenhielm styrt Prästkragen hade denna blandning alltid visat sig ypperlig. De starkare och mera kunniga bondflickorna hade satt fart i stadsflickorna och de bortskämda döttrarna från ämbetsmanna- och officershem. Bonddöttrarna hade nog också ibland varit bortskämda, stolta och märkvärdigt halsstarriga, men det hade fröken Fredrika snart tagit ur dem genom att låta dem förstå att de nu inte voro hemma på landet. Hon föredrog ändå alltid flickorna från finare familjer. Det var ett nöje för henne att kunna slå upp dem i släktkalendrar eller i adelskalendern. Hon tog snabbt reda på vad deras mödrar voro födda i sig själva, namnen på deras farföräldrar, morföräldrar, fastrar och mostrar. Ibland hände det att de voro släktingar till henne på långt håll eller rentav nära. Mot dessa visade hon sig då särskilt vänlig. Det kunde inte hjälpas. Man kände sig inte riktigt till pass annat än med dem, som uppfostrats i samma miljö och som voro liksom av samma blod som man själv. Blodet, det blå, aristokratiska, röjde sig ändå alltid i tonfall och uttryckssätt, ja i sättet att gå och föra sig.
Fröknarna Strussenhielms far hade varit överstelöjtnant och ägare till ett stort ställe i Uppland, där tre döttrar vuxit upp. En var gift med en kammarherre von Schrader i Närke. Föräldrarna voro nu för länge sedan döda. Egendomen, som ej varit fideikommiss, hade sålts. Först hade de båda ogifta systrarna, Henrika och Fredrika, slagit sig ned i Stockholm i en liten lägenhet. Men de hade ej trivts, och den hade också varit för dyr för dem. Slutligen, då arvet mer och mer smält samman, hade de fått idén till Prästkragen. Efter oändliga rådplägningar med anhöriga och bekanta hade de verkligen vågat sig på att sätta sin plan i verket. Hela släkten lovprisade dem, kallade dem duktiga små människor, energiska, ja våghalsiga gamla flickor:
- Nog hade vi trott Fredrika om det, men lilla söta Henrika, sångfågeln, hur skall det gå med henne?
Fröken Fredrika log litet bistert där hon satt vid sekretären, som var alltför liten och sirlig för den stora inskrivningsboken och kassaboken och den mängd av papper den nu måste rymma i stället för sitt forna innehåll av små rosafärgade biljetter, band och bleknade kotiljongsmärken. Det var icke utan, att hon var åtskilligt stolt över syster Henrika, den lilla bortkelade Riken, pappas älsklingsdotter. Lilla Riken jämrade sig väl ibland, snyftade, som hon brukade, utan att gråta, med de runda ögonen vidöppna, fyllda av förebråelser mot det grymma, grymma livet, men laga mat det hade hon visat att hon kunde. Hon hade det i händerna, i gommen. Det var en fröjd att se henne smaksätta en rätt, vända på en stek eller vispa till kaksmet. Det var helt enkelt storartat, när man bara tänkte på hur ofta hon förr i världen blivit bortschasad från det stora herrgårdsköket av arga kokerskor, som varit hela husets skräck och fasa.
Riken hade haft en kärlekshistoria. Det hade varit en uppståndelse. Den lilla gåsen hade förälskat sig i en pastorsadjunkt. En fattig stackare med sliten långrock och ett par milda, vackra ögon. Honom ville hon ha. De skulle visst bilda ett Guds rike på jorden, så förvirrad hade den lilla blivit av pastorns vackra prat.
En hel sommar hade det varat. Sedan kom pastorn bort. Han försvann från prästgården. Överstelöjtnanten kände nog sammanhanget. Han hade bara behövt säga ett par ord till sin vän prosten, som spelade vira med honom om lördagskvällarna. Över ett par rykande toddar hade Rikens öde avgjorts av två gubbar, vilka saknade allt sinne för det romantiska. Sedan hade Riken haft ett krossat hjärta. Hon tog fram det ibland och beundrade det i sällskap med Fredrika, vilkens eget hjärta aldrig fått någon spricka av kärlekens glödande eld. Det där spruckna hjärtat blev som deras gemensamma egendom, en hemligt glänsande skatt. Glansen värmde dem båda. När något misslyckades i köket eller när kassabokens siffror inte stämde, samlade sig sorgen till en jämmerlig suck.
Ack, om jag bara fått pastorsadjunkten, tänkte Riken.
- Stackars lilla Riken, mumlade Fredrika. Om hon bara fått sin pastorsadjunkt.
Så blandade sig den försvunne pastorsadjunkten med de milda ögonen och sitt Guds rike på jorden in i brända såser och felaktiga siffror.
Flickorna ärvde honom från år till år. De hade snabbt spårat upp lilla Rikens kärlekshistoria. De viskade, fastän Riken ju aldrig hörde det:
- Nu har pastorsadjunkten varit framme igen!
Och så sprutade de av skratt, därför att den gamla frökens pastorsadjunkt var så löjlig i deras ögon.
De kallade de två fröknarna för "strutsarna". Det låg ju så nära till hands, då man tänkte på namnet. Och Rikens sätt att dölja sin kärlekshistoria var inte olik strutsens, då han tror sig helt och hållet gömd för att han sticker huvudet i en buske.
Visste fröknarna av att de kallades för strutsarna? Ja - nej! De tyckte om att bortse från flickornas fnitter och skämt, när det gällde dem själva. Släktens lovsånger hade väl stigit dem litet åt huvudet. De beundrade ju också ömsesidigt varandra. Så trodde de sig hålla sin lärarinnegärning högt, då det i verkligheten var sig själva de beundrade så mycket. De talade ständigt om att de "fostrade de unga" till ett stort och ideellt kall Dessa flicksnärtor skulle bli hustrur och mödrar - fosterlandets hopp och välsignelse. Här bereddes de ju till att längre fram kunna vårda sina egna hem. En gång skulle deras män i sina hjärtan tacka fröken Riken och fröken Fredrika för de förståndiga fruar de fått.
Så tänkte fröknarna Strussenhielm, medan de gingo runt i sin egen lilla värld alldeles som när de bott hemma hos pappa och mamma. De voro snåla om varje öre, sparade och lade ihop. En gång skulle de som gamla få sitta i lugn och ro i ett ensamt litet hem, fritt från näsvisa flickor. I grunden varken höllo de av eller förstodo de sig på ungdom. Men det var en av deras omedvetna lögner, att de älskade unga flickor. De avundades dem. De skära kinderna, de ljusa lockarna, de svängande höfterna, de lätta fötterna, som dansade fram, alltsammans tycktes ropa hånfullt till dem:
- Sådana ha ni varit. Det är förbi. Ert lyckliga tillfälle i livet har glidit undan.
Så var det. Riken rynkade ofrivilligt pannan, då hon om morgnarna kom ned i köket och en lukt av unga flickor slog emot henne. När hon satt lutad över bibeln och läste högt ett kapitel efter frukosten, ty det börjades varje arbetsdag med, förnam hon med en livlig känsla av obehag de ungas glidande rörelser på stolarna, prasslet av stärkta förkläden, skrapet av fötter mot golvet. De kunde ju aldrig hålla sig stilla. De voro en sjö med glittrande vågor, som ständigt krusade sig, en flock ulliga lamm på en äng, som skockade sig tillsammans, värmande sig mot varandras lemmar.
Gud, låt mig vara god i dag, tänkte då Riken med sammanknipna ögonlock.
Och som om Gud genast villfarit hennes begäran, fick hennes ansikte ett uttryck av en tunn godhet, som om man dragit över det med blänkande fernissa.
Fröken Fredrikas kristendom var inte så lättvindig. Men också med henne var Gud enig, fastän på ett mera barskt och högt sätt. Hon föraktade med sin Gud allsköns flärd och fjäsk. Det gav sitt utslag i hennes klädsel, hennes lågklackade skor, hennes slätt benade hår. Gud ville ha Fredrika sådan. Det var hennes tröst. Ingen societetsdam kunde burit sina juveler och sidenkläder med större högfärd än fröken Fredrika sina tråkiga klänningar och sin kam bak i nackens åtvridna hårfläta. Lilla Riken skämtade med henne.
- Lägg ditt hår i papiljotter, Diken, bad hon barnsligt. Du är icke någon skolmamsell, utan pappas och mammas rara flicka.
Men Fredrika skakade bara på huvudet. Hon förebrådde icke Riken för hennes lilla koketteri med sin person.
Låt henne vara, tänkte hon otaligt. Hon har ju sin hjärtesorg.
Och så fick Riken fladdra som en fjäril i alltför ungdomliga klänningar, alltför korta kjolar, ljusa strumpor och högklackade skor. Hon var några år yngre än sin syster, liten, knubbig, med små adliga händer och fötter. Håret föll torrt och krusigt kring ansiktet, om nätterna var det lindat i papiljotter. På kinderna, som fått många rynkor redan, därför att hennes ansikte var så rörligt, lyste ett par skära fläckar, omgivande en lilen platt uppnäsa. Munnen hade ett drag av undergivenhet och samlat tålamod, i själva verket förskräckligt i sin högtidliga självdyrkan.
Men syster Fredrika fann henne vacker. Hon hade ju hört det ända sedan barndomen av överstelöjtnant Strussenhielms skrovliga stämma:
- Lilla Riken blir en skönhet.
Fröken Fredrika reste sig upp från sekretären. Hon gick fram till bordet och öppnade adelskalendern, som alltid låg till hands. Med förnöjd min läste hon Angelas namn.
- Mycket bra, mumlade hon. Och hon är tydligen god vän med Stanny. Mycket bra och passande.
Stannys mor hade bett fröknarna Strussenhielm se till att Stanny finge en lämplig väninna. Hennes far var den kände bankdirektören Ola Landborg i Stockholm. Modern var finska av tysk härstamning. Hon hette von Durk i sig själv.
- Man måste vara född, brukade Fredrika säga.
Och en gift dam var född, om hon hette något adligt i sig själv. Det var födelsemysteriet. Dunklare var det ej för Fredrika Strussenhielm.
Dörren, som stått på glänt, sköts försiktigt upp av en svart nos. En terrier kom in. Han var vit med svarta fläckar, var ganska fet och hade kloka, ledsna ögon. När han trippade på sina små ben, vaggade han beskäftigt med kroppen.
- Världen är full av bekymmer, tycktes han säga. Men jag reder mig. Jag reder mig, bara jag får grädde och kotlettben,
När fröken Fredrika fick syn på terriern, upplystes hennes ansikte av ett nästan fjolligt leende.
- Lilla dumma ponken, lilla sötnos, vad vill han här? jollrade hon ömt.
Hela hennes väsen förvandlades, då hon lyfte upp den tjocka klumpen i sitt knä. Värmde han hennes vissna sköte? När han slickade hennes hårda händer och gnuggade sin fuktiga nos mot hennes knän, satte han icke då i darrning de känslor, som alltjämt slumrade i hennes gamla jungfrukropp? En sådan unge skulle hon haft: skinande, fet, med slickande tunga och med stumma ögon, som tiggde om ömhet. En unge född i lönndom, ett foster av den oberörda jungfruns hemliga åtrå och sugande, oroliga längtan efter ett manligt kön. Därför smekte hon honom också så hetsigt med ett vidrigt litet skratt, lade sin mun mot hans orena nos, som nyss rotat i avskrädeshögen, och kysste den girigt.
Terriern lät det ske. Gnällde litet, morrade litet, visande tänderna med uppdragen överläpp i ett ondskefullt leende.
Ute på gårdsplanen väsnades flickorna. En klar, ungdomlig röst hördes över de andra:
- Klockan är åtta. Kom så fara vi ut på sjön.
Fröken Fredrika lyssnade med kinden mot det älskade djurets silkeslena öron.
Så hade hon hört dessa klara flickröster nu i åratal, så hade hon suttit lutad mot sin hund, utan lust att gå ut till sina elever och låta en frisk pust av ungdom jaga ned grillerna i det underjordiska hål dit de hörde.
- Lilla ponken! viskade hon med sin sträva röst. Lilla älskling!
Hunden slöt förnämt och blundande ögonen och lät med välbehag
fröken Fredrika kittla honom bakom örat.
