Stanny nickade hastigt åt Angela och gick ut ur salen för att fortsätta städningen uppe i flickornas sovrum. Medan hon stod lutad över sängarna, såg hon sin mor framför sig: liten, späd, graciös med ett fylligt, skärt ansikte, som var likt en flickas ansikte under det vita mjuka håret. Hon hade en gång haft en febersjukdom och sedan hade håret varit vitt. Det var som en rokokodams silkesperuk. Under skuggan av detta stora vita hår skimrade ögonen blå och underbara som smycken. Och som ädelstenar kunde de också ibland få ett blänk av hård metall.
Under Stannys barndom och uppväxt hade det nyckfulla och besynnerligt intagande väsen, som var hennes mor, givit henne en känsla av att hela världen gungade som ett hav under hennes fötter, eller som om jorden svängt genom rymden med alltför stark fart. Ingenting var säkert, ingenting tryggt och visst i den luft, där modern andades. Ena dagen smekte hon Stanny, lekte med henne, kallande henne vid de lustigaste namn, som hon själv hittade på, nästa dag var atmosfären iskall. Stanny fanns icke längre till för henne. Stannys bror Bernard, två år äldre än hon, var väl den enda, som hade något inflytande över modern. Hon dyrkade honom. Det var en vacker pojke, hetsig, äventyrslysten, smått hysterisk som hon själv.
Stanny var lik sin far även till utseendet. Ack, denne far, som hade så litet att säga till om i hemmet och som var så fruktad och aktad utanför dess väggar! Stanny tänkte på stämningen vid frukostbordet om morgnarna hemma. Där satt fadern vid övre bordsänden, reslig, tung, med breda axlar och huvudet nedsjunket mellan dem som på en oxe. Hans ögon voro sorgsna ibland. Hans förfäder hade varit svenska bönder, och ännu var det som om jord klibbat vid hans fötter, då han rörde sig. Han var god han. Och ändå! Luften var laddad av hat mellan dessa två, vilka levde sitt liv tillsammans. Stanny hörde modern tvista med hennes far den oändligt långa frukosten. Då kunde hon avundas solskenet, som smekte rutan där utanför, en fågel som sjöng inne bland parkens träd, barn som lekte på gatan. Bara hon inte suttit här mellan föräldrarna som ett stumt vittne.
Hon blev tidigt mogen, lärde sig fort om människorna, såg spörjande på dem, som om hon väntat att de skulle brista som bubblor av hat och bitterhet. Ibland kände hon sig som en främling utan fosterland. Modern ville att hon skulle älska Finland och Tyskland. Fadern sade ibland småleende att finnarna voro troll, som svenskarna icke hunnit klippa naglar och hår på. Stanny fick inga vänner. Hon var rädd att de skulle komma hem till henne och höra hennes föräldrar tvista. Så träffade hon mest vuxna människor.
Landborgs förde ett stort hus. De voro förmögna och inflytelserika. Modern svärmade för att ha salong. Litterära storheter och sådana på musikens och vetenskapens område samlades hos dem. Då lyste hon. Stanny kunde sitta tyst och se på henne. Hon frös till, då modern skrattade. Hon gladde sig ändå, när hon märkte, hur de andra beundrade hennes mor. Inom henne grodde faderns och moderns naturer, oförenliga likt två skilda växtslag, vilkas stjälkar och innersta märg icke kunna ympas på varandra. Hon led därav, kände sig dragas än till fadern, än till modern. Det var som att slitas i stycken.
Stanny hade glatt sig åt att få komma från hemmet till hushållsskolan. Äntligen ro, äntligen skulle hon kunna få andas ut. Visst! Om icke moderns brev varit! Hon skrev regelbundet två, ja tre gånger i veckan, likt en älskare. Hennes handstil, nervös och snabb, som korsade det tunna papperet på längden och bredden, fyllde Stanny med hat. Ibland rev hon hastigt sönder dessa brev, bara efter att ha läst ett par rader. Rev dem i små, små bitar, tuggade dem rentav i hysteriskt raseri, men med tårar av medlidande för modern i ögonen, som om det varit henne hon bitit. Hon, hennes dotter! Hatet växte ur kärleken, kärleken ur hatet.
Men det var något annat också. Det föreföll Stanny, som om modern snabbt tog ifrån henne de människor hon fäste sig vid. Icke hennes far. Å nej! Honom fick hon behålla. Men det var Bernard.
Ända sedan Stanny var helt liten hade hon för denne ett par år äldre bror hyst en känsla, som närmade sig svärmeri. Som gosse var han flickaktig, vek och böjlig. Han var också grym. Han slog sin hund, plågade fjärilar, men grät om han själv stötte sitt knä. Det var något särskilt med hans gråt. Den rörde Stanny. Det var som om himlen störtat ned över henne. Hon såg hans fel, men kunde aldrig banna honom. Modern ville ha honom hos sig. De voro ju så lika varandra. Och så blev han hennes överman. Han var bortskämd, fordrande, med en charm som icke många kunde motstå. Den enda han i hemmet hade någon hänsyn för var Stanny. Hennes vilja och intelligens voro starkare än hans, och det böjde han sig för.
Om somrarna brukade de vistas på det stora Sörmlandsgodset vid Östersjön. När de vandrade sida vid sida i parken eller sprungo på strandens klippor, föreföll det ofta Stanny, som om brodern var flickan. Han gick där med sin lätta gång, hans steg hördes knappast. Vände hon sig mot honom, mötte hon hans ögon, alltid hade de ett uttryck av ironi eller lätt löje, som om han skrattat åt henne. De hade ändå mycket gemensamt. Regniga eller kalla dagar vistades de i timmar i det stora biblioteket på Ösa, ett väldigt rum, vars väggar voro klädda med bokhyllor och med mörkröda skinnstolar, som man sjönk in i som i mjuka bäddar. Då sutto de två syskonen i var sin stol och läste.
Bernard lärde Stanny röka. Han hade alltid sitt cigarrettetui fyllt av turkiska cigarretter med munstycken av rött siden, som åt en haremsdam. Den ljusblå röken steg upp i blå moln över deras huvuden. I rummet rådde en lätt halvdager. Det luktade av skinnband, damm och papper. Ibland tog Bernard Stannys stora fasta hand och lekte med den. Hon lät det ske och såg drömmande på honom under halvslutna ögonlock. Hon tyckte då att han var en sagoprins, som trätt in i hennes värld, alls icke släkt med henne. I hennes hjärta brann en beundran för honom, som gränsade till kärlek. När han någon gång kysste henne på munnen, ryste hon litet. Hade han närmat sig henne ytterligare, skulle hon blivit hans älskarinna och lydiga slavinna, helt och hållet omedveten om synd eller blodskam.
Då deras mor steg in i rummet, blåste hon sin oroliga ande över allting. De kastade missnöjda sina cigarretter, slogo igen böckerna, suckade resignerat. Men Bernard gick ändå till modern, när hon lockade. Då rusade Stanny upp på sitt rum och grät av svartsjuka och raseri. Bernard gled ifrån henne. Och hon hade inga medel att hålla honom kvar hos sig.
Ibland härskade idyllen. Det var när de tre begåvo sig ut på någon dagslång segeltur. Då skötte Stanny rodret, kommenderande de andra, som villigt lydde henne, därför att hon var en skicklig seglare. Över det blå vattnet sjöng moderns röst. Hon sjöng vackert med en djup, underbar ton, som Stanny aldrig hört hos någon annan sångerska. Den blev till ett med vågornas brus och med havets ständiga växlingar. Seglen svällde fyllda av vind, båten flög fram. Stanny kände sig så lätt om hjärtat, som om även det varit fästat vid ett vitt segel, som dansade bort över havet. Då berättade modern om sitt land, om sin släkt. En gång hade hon tagit dem med dit bort till en stor egendom, som ägdes av hennes bror. Det var när de voro barn, men de talade ännu ofta därom. Deras mor trivdes aldrig i Sverige. Hon längtade ständigt hem, sade hon. Och ändå hade hon ju nu sitt egentliga hem här.
Sommaren innan Stanny kom till Prästkragens hushållsskola, hon var då sjutton år, hade något hänt, som gjorde hennes förhållande till modern än mer besynnerligt.
Till Ösa hade då kommit en av Bernards kamrater, en ung underlöjtnant. Han var en baron Dermont, av en rik och god släkt, och i hemlighet hade Stannys mor tänkt att detta skulle bli ett utmärkt passande parti för Stanny. Hon gjorde allt för att de två så mycket som möjligt skulle vara tillsammans. Och Stanny, som ändå anade moderns planer med henne, blev halvt mot sin vilja förtjust i den unge mannen. Han var ful, fast med vänliga ögon, och hade en litet löjlig skorrning när han talade, men hans figur var stor och välväxt. Fru Landborg var nu fyrtiofem år, men trots sitt vita hår såg hon ung ut. Han blev icke kär i Stanny, men förälskade sig häftigt i hennes mor.
En dag gåvo sig Dermont och fru Landborg ut på segling. Han var en djärv seglare och styrde strax ut till havs. Fram emot kvällen blåste det upp. Stanny gick oroligt ned till stranden och såg vågorna med vita kammar kasta sig inåt land. Ingen segelbåt syntes till. Stannys far var i Stockholm. Bernard skämtade med henne, när hon kom tillbaka.
- Du tycks då ha blivit riktigt fast för honom, sade han. Och så seglar han sin väg med vår lilla mamma.
- Ser du inte att det är storm, svarade Stanny trumpet. De kunna gå till botten.
- Inte med dessa båda vid styret, sade Bernard och visslade tillgjort.
Stanny såg på honom. De sutto i biblioteket. Det var nu nästan mörkt ute. Bernard var utan rock i en violett skjorta och mörkbruna byxor. Han gick fram till Stanny och smekte henne lätt över kinden. Han satte sig på stolskarmen, böjde sig över henne, balanserande med sin cigarrett i andra handen.
- Förstår du inte? viskade han. Gossen är kär i mamsen.
Stanny ryckte till. Hon mumlade något obegripligt, som han inte uppfattade.
- Och hon... fortsatte han, men hejdade sig och blåste ut en rökring och följde den med blicken, när den vidgade sig, svällde och fördes upp mot taket.
- ... hon är lik den här rökringen. Inför svärmeri och lätt förälskelse öppnar hon sig, formas om efter mannen, som rökringen formas efter min mun.
Han skrattade åt sin idé.
- Vad säger du?
Stanny lyfte sitt bleka ansikte.
Han kysste henne på munnen. Denna kyss, given av en lättsinnig ung man, utan hänsyn till att det var systern han kysste, sjönk in i hennes blod och förgiftade det.
De sutto tysta. Stormen rusade fram mot byggnaden. Uppe i övre våningen hördes krasandet av en fönsterruta.
Och med ens tyckte Stanny att livet bara var svart natt, storm och träd som riste vacklande, nära att falla. Ginge hon ut nu, skulle havet rulla emot henne, mörkret skulle kväva henne, träden rasa över henne. Ingenstädes fanns det trygghet. Marken skälvde. Och där långt borta, kanske på en ö i skydd för stormen, andades och rörde sig hennes mor likt en häxa, blåsande ofrid och olyckor in i vinden, som red upp mot deras hus. Modern, som fött henne till världen, ville henne icke väl. Vart skall man då ta vägen? Då kokar själva jordens hjärta, hett och ont. Då flyr man till en syskonsjäl, vill gömma sig i den, i tron att denna är ett hus, som aldrig skall falla sönder.
Så gjorde Stanny. Hon kröp in mot sin bror. Han öppnade famnen. Hans violetta skjorta var av silke. Den kändes så mjuk mot hennes heta kind.
Han satt stilla ett ögonblick med Stanny i sin famn. Vad tänkte han? Att hon var okunnig, liten, ett barn som hölls ovetande. Och inom honom växte, likt stormen där ute, ett hat mot denna mor, som tog ifrån henne allt och brukade det för egen del: tigern, det odjuret, som grumlade vattnet, där lammet skulle dricka. Han skulle säga Stanny allt om modern. Genom det nyckelhål, varigenom han ända sedan han var en liten pojke ständigt spionerat på sin mor, hade han sett mycket.
Stanny borde veta.
Och så slet han kläderna av sin mor. Han berättade tyst, med en låg, inträngande röst. Stanny rätade upp sig, borrade båda sina knutna händer in mot hans bröst, som om hon velat rycka hjärtat ur honom, om han icke talade sanning. Så satt hon stel med vidgad blick och knutna händer, som om hon i stormen hakat sig fast vid en uppskjutande klippa i havet. Och den natten var hon nära att drunkna.
Denna kvinna, som var hennes mor och som hon ömsom hatat och älskat, trädde fram ur rummets dunkel med fläckig kropp och en mun som brinnande blod. Bernard visste. Bernard berättade... Han hetsade upp sig med kärleksscener han anat sig till och en gång som barn åsett. Vilket fruktansvärt vittne skulle han icke varit, om fadern begärt skilsmässa!
Plötsligt tystnade han. Stanny grät. Icke som andra, men tyst, tårlöst, så att hennes kropp skakade som i kramp.
- Du gråter, sade han förundrad, som han först nu fattat vem han talade till.
- Det är inte sant, mumlade Stanny.
Alltjämt tryckte sig hennes händer mot hans bröst. En liten systers händer, som han gripit kring alltför hårt, så att de nu blödde.
Då kastade han om. Nej, det var inte sant. Han hade ljugit, ljugit av svartsjuka mot en mor, som han älskat alltför passionerat.
Stormen hade bedarrat. Fönstret där uppe slog litet mot väggen, som om någon knackat på.
- Gå och lägg dig nu, liten, sade han ömt med helt förändrad röst.
- Jag vågar inte.
Då lyfte han upp henne, bar henne till soffan och lade henne där. Han böjde sig ned mot henne och kysste igen hennes mun.
Jag skulle kunnat älska dig, tänkte han snabbt.
Han tyckte tiden stod stilla. Och den förrädiska tanken var där:
Kanske att hon inte ens är min riktiga syster.
Hur skulle han eljes förklara de känslor som nu fyllde honom? Han böjde sig åter mot henne. Han kände hennes kropp under sig, en ung flickas lemmar, undergivna, mjuka, beredda att giva sig hän till honom.
Stanny väntade. Hon betänkte sig inte som han. Hennes ögon lyste som stjärnor. Hela hennes väsen glödde.
Då gjorde hon en rörelse, som kom honom att sätta sig upp och hastigt stryka sig över den heta pannan. Hon hade lagt sin ena hand avig över ögonen. Det var en tafatt, barnslig rörelse, som var honom välbekant.
När de voro barn, hade de legat i samma rum i två vita sängar, som stått tätt bredvid varandra. Och just när Stanny skulle somna, hade hon alltid lagt handen över ögonen med den mjuka, skära handflatan vänd uppåt, så att den liknade en snäcka. Ofta hade han smålett däråt och undrat för sig själv, om hon samlade nattens ljusa drömmar i sin öppna hand, och ibland hade han i sömnen återsett den lilla vänliga handen, och då var den en lyra med spända strängar som sjöngo och susade.
Nu, när hon gjorde samma rörelse, räddade det dem båda.
Han gick fram till fönstret, öppnade det och såg himlen ljusna över havet. En segelbåt kryssade fram över vattnet. När den kom närmare, upptäckte han sin mor och Dermont. Hon hade lagt huvudet mot hans axel. I strimman från ljuset över havet kommo de långsamt glidande, ett trött älskande par, som drev i hamn med slaka segel.
Då log han.
- Kom hit, lilla syster, sade han.
De stodo och sågo på de två i båten. Så vände de sig mot varandra, och som efter en tyst överenskommelse gingo de ut ur rummet och uppför trappan till sina sovrum.
Morgonen därpå betraktade modern dem oroligt.
Anade de något?
Men de två ungas ansikten voro slutna och otillgängliga. Hon kände att Stanny måste vinnas på nytt. Kanske hade hon också samvetskval? Eller var det bara det att hennes kropp var öm efter det hårda lägret på den steniga ön ute i havet?
Sedan den där natten hade Stanny känt moderns ömhet som en tung börda. Det var därför hon nu ibland rev sönder hennes brev med sådan häftighet. Bernard hade hon detta år träffat mycket litet. Han hade blivit kommenderad till Boden. Också från honom fick hon någon gång brev. Dem gömde hon då noga. Hon hade en liten bunt av dem ombunden med ett rött sidenband.
Men Stanny hade varit mycket ensam. På båten till hushållsskolan hade hon suttit och sett på Angela. Då kände hon att henne skulle hon vilja ha till sin vän. Nu var hon redan gladare, då hon tänkte på Angelas ord där nere i salen.
Stanny blev ett ögonblick stående mitt i rummet och lyssnade. Det
var som om hela huset surrade av röster, av skratt, av fotsteg, av
elden, som sjöd i vedkubbarna i spisen, av en vävstol som slog. För
första gången fick hon en känsla av verklig samhörighet med människor.
Hon hade räckt ut sin hand till en jämnårig, och denna hade tryckt
hennes hand tillbaka.
