Det var en gammal trasig automobil, som stod i en björkbacke nere vid Mälaren. Säkert hade ägaren sålt den som skrot till någon i trakten, och köparen hade låtit den hamna här bland björkarna över sommaren. En gång hade den haft en läcker chokladbrun färg och ilat omkring i världen surrande och tutande av livslust. Nu hade det mesta av lackeringen flagat av. Båda bakringarna var borta. Någon ratt hade den aldrig haft, den var av en urmodig modell, som var försedd med styrstång i stället. Styrstången fanns kvar, men arbetade man med den än så mycket, lydde icke framhjulen längre. Bilen stod där nedsjunken i jorden med förarsätet högt i luften. En björks kvistar böjde sig vaggande över den. Mossa och blommor och gräs tittade upp invid fotstegem
Flickorna i hushållsskolan fingo alltid ett par timmars ledighet efter den tidiga middagen. Då brukade Angela och Stanny gå ned till sjön till det undangömda ställe, där bilen stod. Stanny, som kunde köra riktigt, kände till märket och sade att det var en gammal Oldsmobile. De klättrade upp på förarsätet. Stanny fattade styrstången, Angela satte sig bredvid henne. De kallade det för att "fara ut och åka". Det var skugga under hängbjörkarna. Gräset doftade friskt och syrligt. Mellan trädens grenar sågo de sjön. Det entoniga ljudet av böljorna, som slogo mot stranden, smälte samman med suset i träden, en sommarens melodi som sjöng sig in i deras hjärtan, så att de sedan aldrig mindes denna sommar utan att också för sina öron höra vågornas och trädens sakta nynnande.
Då talade de lågt med varandra, nästan viskande. Ibland grep Stanny hårt om stången, som ville hon styra bilen med dem båda rätt in i drömmarnas land. Det föreföll dem så underbart och drömlikt att de nu voro vänner, att de kunde förtro varandra allt och förstå varandra.
I början hade deras samtal mest rört sig om det som hände omkring dem. De diskuterade flickorna med var andra, som om dessa varit underliga varelser, skapade av annat stoff än de själva. I deras eget lag var det Nanna Mosin, dotter till en journalist, Judy Rosenrauch, en judeflicka, släkt i släkten med Angela, eftersom hon var dotter till Jacob Levins svåger, doktor Simon Rosenrauch, ehuru Angela knappast hade råkat henne något vidare förut, och så Linnéa Larsdotter, hemmansägardotter från Skåne.
Nanna var en bortskämd och odräglig flicka i slynåren. Hon berättade opassamde historier, som hon upp snappat från fadern, retades med de andra, tappade porslin i golvet, och började strax att snyfta och skratta på en gång. Judy var ett småväxt negertroll med vädrande näsborrar, små, spetsiga, vassa tänder och en svart och ostyrig peruk. Hon roade dem med att sjunga visstumpar utan ett spår till röst, men med livlig och skräckinjagande mimik. Bredvid henne såg Linnéa ut som en präktig lång bonddräng med sitt runda ansikte och gula, glanslösa hår. En tand var utslagen i överkäken, så att hon läspade litet, vilket ytterligare ökade sävligheten och långsamheten i hennes tal.
Både Angela och Stanny voro förtjusta i Linnéa. Hon rörde sig i deras arbetslag lugnt och säkert, klokare än de andra, en kvinna som satt inne med arbetets hemlighet. Hennes grå ögon lyste upp hennes alldagliga ansikte. De hade ett uttryck av godhet, men kunde ibland blänka till, som om ett ljus brunnit med orolig låga innanför dem. Det var denna plötsliga, extatiska blick, som gjort att Stanny och Angela kände sig dragna till bondflickan. Hon var fåordig och icke lätt att komma nära. Om det var av stolthet eller bara av blyghet som hon höll sig på avstånd, visste de inte.
Den sjätte i deras arbetslag var Madeleine Le Fort, en lång, smärt, högadlig flicka, som redan hade en balsäsong i stockholmssocieteten bakom sig. Hennes ansikte var kritvitt med genomskinlig hy som alabaster. Ögonen skuggades av långa ögonhår, som släpade mot kinden, när hon sänkte dem. Hennes händer, långa och smala med kupiga, välmanikurefade naglar, grepo omkring sig nervöst och ivrigt och tycktes ge utlopp åt hennes sinnes oro. I köket var hon tafatt. Hon brände sig på pannorna och sprang upp i sitt rum och strök på coldcream på huden, och hon hade icke något begrepp om matlagning eller de enklaste sysslor.
- Jag har träffat henne på någon tillställning i Stockholm, sade Stanny, då hon och Angela sutto i bilen en eftermiddag. Hon var mycket uppvaktad. Hon är bra vacker, tycker du inte?
- Jo, sade Angela. Och ändå är hon lik en häst, en som aldrig känt en tygel i munnen.
De skrattade litet. De hade tagit av sig de vita huvuddukarna. Det var så varmt. Stanny grep styrstången och satte foten på gaspedalen.
- Vart skall jag köra? frågade hon.
Hon såg rätt in i grönskan. En solstråle tycktes ha slitit sig lös från det nät av strålar, som darrade i luften, och den flög omkring bland bladen som ett bevingat väsen, dröjande på somliga blad, så att dessa blevo klart lysande och de svarta ådrorna ini dem sågo ut som trådsmala ådror i en hand.
- Jag tror inte på Gud, sade Stanny plötsligt med ett tonfall av oro, som om denna vackra dag, så klar, så lugn och grön, inte ville stiga in i hennes hjärta.
Angela satt tyst. Hon såg upp på himlen. Ett vitt litet moln lyste där uppe, en vit sten i ett hav av blått.
Vem har kastat den där stenen? tänkte hon drömmande. Kanske Stanny just nu slungade den mot Gud.
Och åter såg Angela för sig bilden av Gud Fader och hans son, som hon betraktat dem på landskyrkornas altartavlor.
De ha väl intet liv, tänkte hon åter. Jag kan stryka bort målarfärgen och det blir ingenting kvar.
Men Stanny, som mistat sin tro på Gud den där långa, stormiga natten, då hon och Bernard väntade på modern, fortsatte med handen kramande om styrstången:
- Förut bad jag varje kväll upp till himlen. Innan jag somnade, var det som om ett par armar lindat sig om mig. Jag sov väl i Guds famn som ett barn i sin vagga. Nu har jag svårt att somna om nätterna. Det är som om Guds armar blivit bortslitma. Han liknar nu en antik skulptur, stympad, kall som marmorn, och med ögon som stirra blinda ut i världen. Han kan inte se mig mer.
Hon vände sig tvärt mot Angela:
- Ibland har jag en känsla av att den där blinde är min bror Bernard, som inte älskar mig längre. Tror du inte att det kan vara så, att vi älska en människa över alla gränser med en kärlek som liknar den vi känt för Gud, och när han så försvinner, är det också Gud som icke finns till mer i våra tankar? Det vi förstå är att älska en människa lik oss. Det är därför Gud måste vara personlig. Vi nå inte längre än inom vårt eget väsen. Eljes sprängs hjärnan.
- Jag vet ingenting, sade Angela. Jag har väl inte kommit så långt som du. Jag trevar omkring mig och hittar inte Gud längre.
Deras ord voro tunga och tafatta, men deras hjärtan jagade som fåglar omkring i snåren på jakt efter varandra.
- Minns du din mamma? frågade Stanny efter ett ögonblick.
- Ja, men på ett särskilt sätt, sade Angela, som man minns saker, som man drömt. Ibland när jag hör en röst som jag aldrig hört förut, men som har ett visst tonfall, får jag en stöt i bröstet, som om min mor ropat på mig. Så är det också, när jag ser ett vackert landskap för första gången. Ett fotspår intryckt i sandgången ger mig en förnimmelse av att min mor ilat före mig och att buskarna böjt sig åt sidan, när hennes klänning snuddat vid dem.
Då kan jag bli stående alldeles stilla. Jag är rädd att sträcka fram foten, som om jag då skulle stiga i det tomma intet. Och i det ögonblicket tror jag att den levande varma jorden tar slut just där framför min fot. Och omkring mig isas luften från de många dödas andedräkt. Träd, buskar och blommor bli genomskinliga som kristaller. De ha en sådan skönhet att mitt hjärta vill brista. De dofta icke längre, röra sig icke. Allt är stilla i väntan på en röst, som jag aldrig får höra riktigt. Men den trycker mot mitt öra. Jag vet inte, om det är bara min mors röst, det är alla de dödas röster, som ljudet från en enda strupe darra de i rymden utan att frambringa en stämma, som man kan urskilja. Och så med ens tar spänningen slut och jag går vidare. Om det finns ett liv efter detta, inbillar jag mig att det skall vara just så i en evig väntan, en väntan som brinner av hopp. Har du känt något sådant?
- Nej, sade Stanny. Och om min mor vore död, ville jag inte höra hennes röst igen.
Hon vände sitt bleka ansikte mot Angela. Hastigt släppte hon styrstången och lade båda sina händer mot Angelas.
- Jag har berättat dig litet om min mor, mumlade hon. Jag fick brev från henne i dag igen. Se hit, så kan du läsa.
Stanny drog upp ett brev ur fickan på sitt förkläde. Det var sammanknycklat, fuktigt, som om hon gråtit över det.
- Läs bara de där raderna, skall du få se.
Angela tittade litet förvirrad på den stora stilen, som flöt över papperet. Där stodo några rader understrukna. Hon läste dem tyst:
"... och om du någonsin överger mig eller tycker om en annan mera än mig då kommer jag att skjuta mig ett skott för pannan med den där lilla revolvern du en gång hittade i lådan i mitt nattduksbord. Jag behöver icke leva längre sedan jag förlorat min dotters kärlek."
- Jag förstår inte, Stanny, sade Angela. Tror du att hon menar det - att hon skulle skjuta sig?
Stanny rynkade ögonbrynen.
- Ibland tror jag det, sade hon. Hennes far, min morfar, var en hög militär i Finland, hennes mor tyska, också av gammal krigarsläkt. Hon har alltsedan hon var flicka kunnat sköta en pistol. Hon skulle lika lätt skjuta en annan som sig själv. Det är som om människoliv inte hade något riktigt värde för henne. Men mig skrämmer hon väl bara med det eviga talet om den där revolvern. Ty alltid kommer hon tillbaka till den. För mig har det blivit som en mara. Jag drömmer om det, tycker att jag hör skottet gå av och ser henne ligga där med blod i pannan. Och mitt i drömmen känner jag då en obeskrivlig lättnad. Det är slut, tänker jag, hon skall inte plåga mig mer. Det är som om hennes tankar vore pilar som rusa mot mitt bröst på flera mils avstånd. Jag känner dem nu, när jag sitter bredvid dig. Kanske anar hon att jag fått en vän och vill taga dig ifrån mig.
De sutto tysta. De förnummo plötsligt närvaron av varandra som en trygghet, en lycka utan gräns. De voro ensamma i bilen, och de tyckte att den rörde sig, lade stycke på stycke bakom sig, till dess de tillsammans flögo framåt i en blå rymd, som genljöd av deras viskningar och förtroenden.
En klocka ringde. Det betydde att de måste tillbaka till skolan. Fritimmen var slut.
Stanny hoppade ur och räckte handen till Angela. De gingo upp
genom hagen, följande en liten stig genom gräset, som deras fotsteg
dessa dagar redan trampat till.
