- Project Runeberg -  Kvinnogatan /

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XV

När Linnéa bara var sexton år, hade en gång en liten avdelning av frälsningsarmén från staden under en hel sommar hållit läger i byn, där hon bodde. De hade haft sina möten i en liten lokal, egentligen en gammal loge, som en troende hemmansägare upplåtit åt dem. Här stodo ohyvlade bänkar i långa rader. Dessa bänkar hade inte något ryggstöd, utan de hänryckta åhörarna böjde sig fram med händerna på knäna, så att de alla sågo ut som ödmjuka skolbarn inför den gode Guden. En estrad var uppförd på kortsidan av logen, och har samlades kväll efter kväll frälsningssoldaterna i sina blå uniformer med röda band under sång, bön och gitarrknäpp.

Linnéa hade först gått dit för sångens skull. Hon tyckte det var roligt att höra dessa klara röster, som svingade sig som lärkor upp mot det dammiga taket. Sedan började hon lyssna till orden de sjöngo. Alla sångerna liknade varandra, tyckte hon. De handlade om jämmerdalen och sorgehuset, som var jorden, och om himlen och paradiset, dit alla längtade och ville krypa på blodiga och syndfulla knän. De rörde henne, dessa små frälsningssoldater med sina anskrämliga bahytthattar, ur vilka bleka, extatiska ansikten tittade fram. Det var som om de fångat himlens hemlighet som man fångar solen i en spegel De höllo upp spegeln, och skenet från solen träffade åhörarnas ansikten, så att de bländade slöto ögonen eller saligt logo. Och så dessa böner, som varje anförande och bikt slutade med:

- Ack, käre fader, stig ned här till oss! Hjälp oss med din goda ande! Tack för att du har varit hos mig i dag!

Det var som om de talat till en kär bekant, som nyss gästat dem och som de bådo komma igen.

Den stränge gamle man med mörkt skägg och ljungande ögon, som Linnéa sett för sig, när hon bett, försvann, och i stället stod där en smidig och intagande Jesus, med ögon som logo och en röst som smälte. Han var så lätt att förstå. Man ville gärna be honom känna sig hemmastadd i ens stuga. Säkert skulle han glatt hålla till godo.

Linnéa blev en frälst. De små soldaterna jublade över att ha dragit en ung själ till Gud. Och hon själv var lycklig. Hon kunde dock ännu icke besluta sig för att bli frälsningssoldat och taga uniformen på. Hennes far tyckte inte om det. Han sade att han inte begrep sig på dessa sjungande människor, som föraktade alla, vilka icke trodde som de.

En kväll hände det något. Det var ett stort frälsningsmöte. Den ena efter den andra reste sig och vittnade. Det var gamla frälsningssoldater, som berättade om sitt forna syndiga liv, och nyfrälsta, som darrande stego upp på estraden och bekände att de nu dragits ur en dy, där de varit nära att drunkna.

Ur åhörarnas led trädde plötsligt en ung man fram. Han gick med ledig hållning uppför gången och tog ett litet hopp upp på estraden. Där stod han med handen i sidan, klädd i en fin brun sommarkostym med en röd slips under stärkkragen. Hans ansikte var vackert, och kring tinningarna lockade sig håret blont och ljust. Någon nykommen och otrogen bland åhörarskaran skrek till:

- Se på Nisse!

Men den som ropade blev genast nedtystad.

Linnéa kände igen den unge mannen på estraden. Han hette Nils Persson och var målarmästare. I byn var han bekant för sitt vilda leverne och sina fruntimmershistorier.

- Jag vill bikta mig. Jesus har i kväll talat till mig, började han med klar och tydlig röst.

- Halleluja, susade det från frälsningssoldaterna. Tack, käre Jesus.

Han gav dem en snabb blick. Ett ögonblick ryckte det litet i hans mungipor.

Men så kastade han sig ut i sin bekännelse och syndabikt som en häst som frustar av otålighet att komma över en flod.

Han hade varit en stor syndare, därom var det intet tvivel. I åhörarskaran fanns det många som kände honom, och de lyssnade nästan njutningsfullt till hans bikt. Frälsningssoldaternas halleluja ljöd allt starkare och mer förtröstansfullt. De hade fått en stor fisk i sitt nät i kväll och de skulle draga honom i land.

Linnéa hörde på honom ångestfullt. De synder han så lätt bekände tycktes henne fruktansvärda. Hans stämmas intagande klang fick hennes hjärta att klappa. Hon såg honom: en ljus, vacker pojke, med helvetet som en brinnande eld runtomkring sig. Redan slickade en eldtunga hans fjuniga kind. Hans fot skulle slinta och hans kropp bli ett rov för lågorna. Och hon bad för hans stackars själ som hon aldrig förr bedit, medan sången brusade runtomkring henne och frälsningssoldaternas handklappningar och glada, ivriga halleluja fyllde rummet.

Det var som om de haft en stor fest och avbränt raketer, som fräsande foro mot skyn, borrande sig in i Guds himmel för att hämta hans svar.

Lät han i sin ofattbara barmhärtighet sin nåd skina också över målarmästare Nils Persson?

Ett darrande ögonblick var det tyst. Förväntansfulla ögon blickade framför sig, läppar rörde sig, händer knötos. Så brakade svaret löst. Guds raket slog ned bland bänkarna, och från gitarrer och strupar steg en sång, som ville spränga väggarna. Nils Persson var upptagen i Guds rike.

Och här i Guds rike, bland sång, böner och gitarrspel, träffades Nils och Linnéa. Den nya underbara stjärna, som tänts inom henne, strålade väl i hennes öga. Det var väl därför han lade märke till henne. Snart följde han henne hem från mötena. Inne i logen stodo de alltid bredvid varandra och sjöngo med öppna hjärtan.

- Ack, Himlen är hos dig!

sjöng Nils och såg på Linnéa.

Då ryste hon av lycka. Snart kunde hon icke särskilja den himmelska fröjden, som nyss fyllt henne, från den jordiska glädjen att vara tillsammans med Nils. Åter steg Jesus ned bland de församlade, men nu såg han ut som målarmästare Persson.

När den exalterade stämningen steg i salen och frälsningssoldaterna lågo på knä på estraden och bleka om kinderna med slutna ögon mumlade sina böner, föllo också Nils och Linnéa på knä och bådo brinnande att kärleken skulle stanna hos dem. Och de tyckte att ett vitt och gott leende svävade i luften över deras huvuden.

Men då de åter vandrade hem, dröjde de sig kvar i skogen eller på en doftande äng, där det växte prästkragar, blåklockor och klöverblommor. De vadade skrattande genom blomstren eller de vilade på den mjuka, gröna mossan inne i skogen. Och Nils tog Jesu ord i sin mun, och varje gång han ville ha något av Linnéa, sade han att det var Jesus till behag. Jesus hade aldrig menat att människorna bara skulle ha rätt att älska varandra inom det jordiska äktenskapet och efter världsliga myndigheters tillåtelse. Den sanna kärleken var släkt med Jesu egen kärlek, som genom anden skänkte de utvalda friheten. Denna Jesu fria kärlek var helig. Linnéa var sänd att hjälpa honom, så att han icke skulle återfalla i synden.

Och när hon gav sig helt åt honom, trodde hon att hon äntligen vilade i Jesu famn.

Det kom en tid av gränslös lycka, som skulle räcka evigt. Varje dag hälsade Linnéa med bön och sång. Hon sjöng i sitt arbete, och hon smekte korna i ladugården och katten, som ville dricka ur mjölken.

Hennes far betraktade henne misstänksamt.

- Akta dig! sade han buttert. Nils är ingenting att lita på.

Då log hon lyckligt. Hon tyckte att hon blommade. Och hon viskade ibland med blomstren på ängen, som om de varit hennes små systrar. Så gick sommaren.

Det blev höst, och frälsningsarmén for in till staden igen. Himlen blev grå, blommorna vissnade och solen gömde sig.

Nils tröttnade på Linnéa. Det fanns andra och vackrare flickor i byn. Det rus, som betagit honom inne i den varma logen vid Linnéas sida, dunstade bort. När hon berättade för honom att hon väntade ett barn, blev han rädd.

Hon såg honom blekna, och då var det som om allt liv kvävdes inom henne.

En dag var Nils försvunnen. Han hade rest bort. Och det skulle dröja, innan han kom igen. Somliga sade att han hade blivit frälsningssoldat.

Då har han gått in i armén av feghet, tänkte Linnéa. Han skall sjunga och prata bort det onda han gjort.

Men hon, som blev kvar, hon måste igenom det. Hennes föräldrar sörjde över henne. När hon gick genom byn, viskade man och skrattade. Men för henne hade en värld öppnat sig, som varken var Guds rike eller jämmerdalen, som hon sjungit så många gånger om. Det var en helt ny värld, där ett litet barn klappade med späda händer på himmelens port.

- Låt upp, bad det. Låt upp!

Men rymden mörknade åter kring Linnéa, och en afton ville hon taga sitt liv. Hon glömde barnet för skammen, som skulle komma över henne. Men då hon stod i begrepp att kasta sig i sjön, spratt något till inom henne. Hon blev stående stilla på stranden, framåtböjd, lyssnande. Det var barnet, som rörde sig i hennes sköte. Ett nytt liv ville komma upp i ljuset och njuta av solen och blommorna. Två små fötter ville gå på den väg Linnéa själv vandrade. En klar röst kallade på henne. Då vände hon om hem.

Hennes far satt vid bordet och åt kvällsvard. Hennes mor rörde bland grytorna, het i ansiktet av värmen från spisen. Den stora väggklockan tickade, I rummet var en lukt av nyskurat golv och enris.

Linnéa satte sig vid bordet mittemot sin far, med huvudet lutat i händerna. Stillheten och ron i hemmet smögo sig in i hennes kvalda sinne, och hon kände med ens en stor frid. Ja, detta var livet. Detta tysta, rena rum hägnade det, slöt sig om det som en bud om ett lugnt och gott hjärta. Här kunde hon sitta gömd, här skulle hennes barn växa upp och hennes barns barn, led efter led av trygga, stillsamma människor med sävliga rörelser och kloka ögon. De aktade livet så högt, vårdade sig varligt om det, på samma sätt som de nu höllo golv och fat skinande rena. Hon hade i ett ögonblick av förtvivlan och hård smärta velat bryta kedjan.

Men den höll och skulle hålla i evighet. Då kände hon sig så stark som en av dem. De gamlas händer höllo fast henne, barnet var bundet vid hennes navelsträng. Så stod hon stödd från alla håll av framtid och förtid, och hennes fötter grävde sig ned i hemjordens mylla.

Sedan den dagen var hon glad åt barnet och grubblade ej över vad som skulle hända. Hon födde det utan stora plågor, och när det låg i hennes famn, ett litet varmt knyte, som andades och pep och hade mörkt, dunigt hår som en fågelunge på huvudet, då grät hon av lycka.

Hennes föräldrar voro förtjusta i den lilla flickan. Hon fyllde snart stugan med sin jollrande röst.

Följande sommar kommo åter frälsningssoldaterna till byn och bland dem var Nils Persson, som nu gått in i armén. Varför hade han gjort det? Han hade väl behov av åhörare. För honom var väl det där livet något av vad teatern är för skådespelaren. Estraden i lokalen var hans scen. Från sin upphöjda plats rörde han människornas sinnen. Han sjöng, spelade och vittnade av hjärtans lust, och i mången flickas bröst fick han pulsen att klappa fortare.

En dag annonserades i byn ett stort frälsningsmöte. Linnéa gick dit. Det var som om något drivit henne tillbaka till den plats, där hon första gången mött Nils. Kanske ville hon övertyga sig själv att hennes känslor för honom nu voro döda. Men hon hade icke väntat att de skulle få en så snabb och säker död som denna kväll.

Då sången ljöd omkring henne, fick hon tårar i ögonen.

- Till Himlen, till Himlen bär vår stig,..

Gitarrerna knäppte, kvittrade kring de sjungandes röster, buro dem så att de svällde ut och fyllde hela logen.

När sången tystnade, steg en ung man fram på estraden. Han hade ljust, lockigt hår och glada ögon. Det var Nils Persson. Uniformen klädde honom bra. Han tog av sig mössan nästan med en gest av galanteri, om för flickorna framför honom eller för Jesus var ej gott att veta. Och så började han vittna.

Linnéa hörde först inte på. Hon granskade honom oroligt. Den där pladdrande munnen hade hon kysst. Det ljusa håret hade hon smekt. Hon tyckte att hennes händer borde lämnat spår efter sig. Men så ryckte hon till och blev eldröd.

Han stod där och vittnade om sin synd med henne.

- Ett barn har blivit fött i hor och lönndom, hörde hon hans röst säga.

Hade han sett henne? Hur kunde han vara så grym? Orden hor och lönndom stucko henne.

Vem talade han då om? Om deras lilla barn, som nu lekte hemma på golvet? Viola med de klaraste blå ögon och så mjuka och fina små händer...

Innan mötet var slut, smög sig Linnéa ut ur logen. Hon vandrade genom skogen, där de två gått som ett älskande par under ljusa sommarnätter, och över ängen med alla de granna blommorna.

Först var hon tyst och gick med sänkt huvud. Så lyfte hon ansiktet, såg skönheten omkring sig och började utan att veta det gnola:

- Till Himlen, till Himlen bär vår stig.

Då förstod hon att hennes sinnliga kärlek för den där mannen var död, men att hon fått en gåva. Och den gåvan hade vuxit upp ur det som människorna kallade synd likt en skön blomma ur jordens fukt och mörker.


Project Runeberg, Sun Aug 4 05:34:52 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kvinngat/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free