Linnéa tystnade. De två andra sutto med bleka ansikten i skymningen. Hennes berättelse hade upprört dem. De hade sett allt så tydligt för sig. De ville icke bryta tystnaden.
Då hörde de knakande steg i trappan. Det var fröken Bell som kom. Hon gick fram till flickorna.
- Men kära barn, varför skynda ni er inte? Vi ha ringt på er. Det är ju aftonbön. Jag sprang upp hit, för att ni inte skulle få obehag.
Nu ljöd Rikens gälla stämma.
- Raska på där uppe, ropade hon
Bell såg på de tre bleka ansiktena. Hon undrade vad de talat om.
Nere i salen var redan skolan samlad kring Riken, som satt där med ett förargat uttryck i sitt runda plattnosansikte och bibeln uppslagen framför sig.
- Så börja vi då, sade hon kort, då de tre flickorna smugit sig till sina platser.
Just den kvällen läste hon trettonde kapitlet i Pauli Första brev till korintierna:
- Om jag talade med människors och änglars tungor, och icke hade kärleken, så vore jag en klingande malm eller en ljudande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste alla hemligheter och all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde försätta berg, och icke hade kärleken, så vore jag intet. Och om jag gåve alla mina ägodelar till de fattiga och läte min kropp brinna, och icke hade kärleken, så vore det mig till intet nyttigt...
Icke en gång Rikens torra eller gälla röst kunde förtaga orden deras skönhet. De ljödo ut i rummet för de lyssnande flickorna som ett budskap från en annan värld.
Angela betraktade Linnéas ansikte. Nyss hade ögonen lyst av ömhet och extas, nu sågo de åter lugna och kloka ut. De stora händerna hade hon sträckt knäppta framför sig.
Och denna lugna, goda flicka hade redan genomgått så mycket! Tänk, om hennes barn doge. Skulle hon då också tala med samma förtröstan om himlen och Guds rike? Ty trots allt hade hon bibehållit sin tro på Gud och på denne Jesus, som i en förförares gestalt stigit ned till henne på den blommande ängen.
I den berättelse Angela nyss hört från Linnéas läppar kastades nu Pauli ord om kärleken in som silverslantar över en huvudduk, tillverkad i en bondkvinnas vävstol.
Men hade icke Linnéa själv i sitt väsen något både av metallens rena klang och av slitstarkt garn, spunnet av ull från boskapen och färgat av saft från ängarnas blommor?
Nu lade Riken igen bibeln och läste Herrens välsignelse.
Regnet föll alltjämt där ute. Det droppade från takrännoma. En fågel som sökte sitt bo skrek till utanför rutan.
De unga flickorna böjde huvudena. Bådo de också? Angelas tankar
flögo hit och dit utan att finna något fäste.
