- I morgon kommer min pappa hit, sade Erna Redlich mumsande på en stor chokladbit.
- Vill du ha? fortsatte hon och bjöd Angela ur påsen. Jag får säkert mera i morgon.
Angela tackade och valde ut en kanderad valnöt. De sutto i stockholmsflickornas rum. Tre av eleverna, vilka alla gått i samma klass i ett privat läroverk för flickor i Stockholm, bodde där, och därför kallades rummet "Stockholmsrummet".
Erna var en blek, späd flicka med blå ögon, som hade en stillastående, dum blick. Hon var omtyckt av de andra, emedan hon i sin kista, vilken tjänstgjorde som byrå, förvarade ett stort förråd gotter, som hon alltid frikostigt delade med sig av. Hon var dotter till en bagare, som ägde ett av de bäst kända bagerierna i huvudstaden. Det var en ursprungligen dansk firma. Ernas familj var också av dansk härkomst, men Erna hade vuxit upp i Stockholm.
- Hit med påsen, skrek Sylvia Manderskiöld. Jag är väldigt sugen på gott.
Hon satt uppkrupen på sin säng med benen under sig, en flicka med rufsigt svart hår, två stora glaspärlor till ögon och en smidig gestalt. Hon kallades Kalle av alla. Det namnet stod till och med i adelskalendern i parentes efter kristningsnamnet. Hennes far, som var kapten vid Svea garde, hade privatdöpt henne till det, då hon var liten, och sedan hade hon fått behålla det. I sitt hem var hon strängt efterhållen, vilket endast hade åstadkommit att hon ute bland kamrater brukade en viss kommandoton, i sin tur befallande andra, efter att alltid ödmjukt ha fått efterkomma sina föräldrars order. Därför ansågs hon, utan grund, bortskämd, ett rykte som hon med all makt sökte bibehålla, emedan det skaffade henne en mängd fördelar.
Nu fångade hon påsen, som Angela kastade till henne, och höll den för sig, ivrigt skattande dess söta innehåll.
Tora Karlén, som stod vid fönstret och såg ut, sade:
- Kan någon människa begripa, varför vi måste lära oss skura golv? Vem bryr sig om sådant i en stadsvåning, där man har linoleummattor eller målade golv eller rentav parkett?
Hon vände sig om och tittade på de andra med uppdragna ögonbryn, som hon sett i de mondäna engelska tidskrifterna att societetsskönheterna brukade göra och vilket raffinemang hon även på närmare håll tyckte sig ha iakttagit på en del fotografier av prinsessan Maria.
Hon var den eleganta i kretsen av flickor. Hon hatade de blå, enkla bomullsklänningarna och brukade om söndagarna klä sig som ämnade hon taga en promenad på Strandvägen. Hennes mor var änka efter en förmögen läderfabrikör, och Tora, som var enda barnet, hade uppfostrats i en viss vulgär lyx. Hon hängde på sig smycken och bar även om vardagarna ringar, vilka hon sedan hade ett stort besvär att rengöra från mjöl och damm, som samlat sig i infattningen.
- Men du kunde ju gifta dig med en lantbrukare eller godsägare, och då skulle du få se på golv, föreslog Kalle.
Tora fingrade på en av sina ringar:
- Du vet ju att jag är förlovad med Osvald, och han är löjtnant och äger ingenting. Och även om jag bleve gift med en godsägare, skulle han väl ändå inte låta mig skura golv.
- O, ni förlovade flickor, suckade Kalle. Strutsarna ha verkligen visat ett litet uns förnuft, då de lagt bara en fästmö i varje rum. Två vore för mycket. För resten är en också för starkt för min oskuld. När Tora om aftnarna kysser fem porträtt godnatt, skulle man tro att hon levde i månggifte. Hon tycks ha ett helt harem.
- Du är dum, sade Tora stött. Du vet mycket väl att damer inte äga harem.
Kalle hoppade upp ur sängen.
- Oj, oj, oj då, sade hon med pipig röst. Det är välan lilla turken som har det då. För resten föreställa ju alla dina porträtt bara den där Osvald i alla fall, så du är den ende trogen. I morgon är det söndag, ungar. S-ö-n-d-a-g! En av mina bekanta brukar säga att hon aldrig känt söndagens verkliga vällust, eftersom hon varken behöver stiga tidigt upp de andra veckodagarna eller arbeta.
Hon skulle vara här, så fick hon se. Vad säger du, Angela?
Angela hade inte hört på. Hon satt och undrade var Stanny fanns. Kanske hon väntade på Angela nere i bilen.
- Känna ni alla flickorna här ännu? frågade Erna. Jag gör det inte. De tre från Norrland till exempel, som bo en trappa upp. De äro väl en enklare sort.
- Vad menar du med det? inföll Angela litet hetsigt. De äro bondflickor. Fröknarna ha placerat bondflickorna för sig och oss andra för sig. De tro inte att vi skulle trivas att ligga tillsammans.
- Nej, det kan du väl begripa att vi inte skulle heller, ropade Kalle. Vi ha så olika vanor. Det är inte säkert att de där ens borsta tänderna eller ta av sig strumporna. De bli alltid färdiga tidigast om morgnarna, så troligen kliva de direkt ur sängen utan att ansa sig.
- Hur kan du säga så? sade Angela. Den finaste flickan jag träffat är...
Angela hejdade sig plötsligt. Vad skulle det tjäna till att för dessa snobbiga ungdomar tala om att hon hos Linnéa funnit mer både finkänslighet och stolthet än hos någon av de andra, som ansågo henne för en "enklare sort"?
- Nå ja, jag vet precis vad Angela tänkte säga, sade Kalle oberörd. Det är bara ett slags skryt det där att predika om att de enklaste äro de finaste. Jag tror inte på det. Man tycker att en bondflicka har fint sätt bara för att man är förvånad över att hon inte bär sig åt som en vilde. Och så säger stadsflickan att bönderna äro landets adel. Jag orkar inte höra det. Visst ha de ras på samma sätt som en gris eller fjällko utan horn är av äkta ras. Men jag går inte och lägger mig hos grisen eller kon. Har du inte mer gott, Erna? Gräv i din kista. Kanske hittar du något.
Erna skakade på huvudet.
- Nej, det är slut, sade hon.
Kalle tog ett par danssteg över golvet. Så slog hon sig ned bredvid Angela.
- Du måste väl ändå medge att Valborg en trappa upp ser konstig ut. Hon har en stor mage som putar ut som en rund kula och ben som skeva.
- Hon har ju en växt i magen, sade Angela.
- Den borde hon operera bort, skrattade Kalle. Hon ser faktiskt ut som om hon vore med barn. Tänk er Strutsarnas förskräckelse, om växten plötsligt visade sig vara en barnunge! Då finge vi väl en kurs i barnavård också.
Men Angela, som nyss hört Linnéas sorgliga historia, blev blodröd i ansiktet.
- Valborg är en rar liten människa, sade hon bestämt. Varför skall du skoja med henne? Nu i värmen är det inte så lätt att vara så där tjock. Och ändå är hon alltid vänlig och hjälpsam.
- Ack, du de ringas och svagas försvarare, mumlade Kalle ironiskt. Håller du på så där litet till, blir du tråkig.
Angela blev inte sårad. I själva verket kände hon sig "tråkig", så snart hon kom tillsammans med dessa pratsamma flickor. Så länge hade hon levat enrum med Petra att hon i denna skara av ungdomar kände sig äldre än någon av dem. De hade varken samma sätt att tänka eller att vara som hon. När hon ibland försökte sig på deras jargong, kände hon äckel för sig själv och längtade efter Stanny eller Linnéa.
Samma natt vaknade Angela av ett lätt buller. Hon reste sig yrvaken i sängen. Nu urskilde hon i halvmörkret att deras dörr stod öppen. Vad kunde det betyda?
Angela smög sig upp och trevade sig fram till dörren. Utifrån trappan hörde hon ljudet av snyftningar. I den ljusnande dagern från trapprummets fönster urskilde Angela en vit skepnad på ett av trappstegen. Hon sprang dit.
Där satt lilla Margit Blomstrand i sin långa nattskjorta. Händerna hade hon slagit om huvudet, och hon vaggade av och an i tröstlös förtvivlan, som om hennes hjärta vore nära att brista.
- Men, Margit, vad har hänt? utbrast Angela bestört.
- O, o, tjöt Margit, rör mig inte. Håll dig på avstånd, Angela. Jag är en pestsmittad, en föraktlig varelse. Kom bara inte för nära.
Trots dessa hotelser satte Angela sig bredvid henne.
- Men säg mig då vad det är! bad Angela enträget och verkligt uppskakad över denna uppenbarelse i natten.
Margit lyfte inte på huvudet.
- Det är... det är... stammade hon mellan snyftningarna.
Plötsligt lyfte hon upp huvudet.
-Det är pippor, viskade hon dystert.
-Vad? frågade Angela häpen.
- Pippor! skrek Margit. Kan du bara tänka dig. I mitt fina hår, som jag alltid varit så mån om. Mitt vackra, älskade hår. Jag kunde inte somna för det var en så besynnerlig klåda i huvudet. Jag rev mig och rev mig. Så blev jag alldeles kall i hela kroppen. Det kändes, som om någonting kröp i håret. Då rusade jag hit och började kamma mig vid fönstret. Och en föll ut, en stor pippa, som sprattlade som en råtta på fönsterbrädet, en grå en med ben och allt. Jag knackade då på Strutsarnas dörr, men de körde ut mig. Och här sitter jag nu.
- Varför går du inte och lägger dig? sade Angela leende.
- Lägga mig, är du galen? Lägga mig tillsammans med pipporna! Men jag vet vem jag fått otyget av. Valborg har kliat sig i huvudet här om dagarna. Och jag som bara trodde det var en ovana hon hade. Jo, jag tackar jag. Jag skall döda henne, bara solen går upp.
- Det skall du inte, sade Angela. Gå och lägg dig i stället. Du väcker ju upp hela huset.
- Tycker du inte synd om mig, kära lilla du? jämrade sig Margit. Men så är det. Har man pippor i håret, då blir man bara utskrattad. Ingen förstår skammen och lidandet.
- Kom nu in, sade Angela. Du är ju alldeles kall om händerna, din stackare.
De båda flickorna smögo sig åter in i sovrummet.
Angela höll sig en stund vaken och hörde snart den olyckliga Margits jämna snusningar. Då och då snyftade hon till i sömmen och drog tungt efter andan, som om hennes olycka uppenbarade sig för henne också i drömmen.
Angela låg och tänkte på olika sätt att få bort ohyra, till dess
också hon somnade, medan solen smög en strimma av ljus genom den röda
rullgardinen.
