Kalle öppnade dörren till det rum där Angela bodde och ropade:
- Titta ned, bagarn kommer, tror jag. Erna har gått till båten för att hämta honom.
Angela låg på knä framför skuffen, där hon hade sina underkläder. Margit satt på en stol med ett omslag av ättika om huvudet. Hon såg tragisk ut. Efter en del rådplägningar på söndagsmorgonen hade hon och Angela kommit överens om att göra ett försök med ättikan. Riken hade grälat på Margit för att hon väckt henne för en sådan bagatell.
Kalle glömde ett ögonblick bagaren för Margits olycka. Hon var mycket deltagande.
- Sådana där får man aldrig ur huvudet, sade hon. De trivas. Ättikan stimulerar dem. I "Tre män i en båt" läste jag att kackerlackor åto sig feta av ett gift man strödde ut för att döda dem. De gödde sig formligen på det och blevo gladare och piggare för varje dag som gick.
- Men detta är inte kackerlackor, viskade Margit ånyo uppskrämd.
- Nej, visserligen inte. Men de här äro värre. De vandra och vandra...
- Har det kommit några? avbröt Angela dem och reste sig upp.
- Det är ju därför jag är här, svarade Kalle stött över att inte få fortsätta med sina råd.
De gingo ut i trapprummet och tittade ned på gårdsplanen.
- Där äro de, fnittrade Kalle. Men det är ju två herrar.
Plötsligt tog Kalle ett skutt baklänges.
- Det är pappa, stönade hon. Han har rest hit för att överraska mig. O, det är väl gräsligt med sådana där överraskningspappor!
De nykomna hade stannat på gårdsplanen. Angela såg från sin utsiktsplats fröknarna ila nedför trapporna, Riken i ljusblå sidenklänning, Diken i svart. Bagarn gjorde en charmant och djup bugning för de båda damerna, men han kunde inte taga dem i handen, därför att han hade en väldig tårtask under vardera armen. Han var en mycket tjock liten man i fladdrande, grå kostym med ett runt, mjöligt ansikte och två glittrande, vänliga ögon. Bredvid honom stod kapten Manderskiöld i en korrekt, mörkblå kavajkostym. Han var starkt solbränd och hade ett par små, koketta, kolsvarta mustascher, icke större än hans ögonbryn, på överläppen.
- Har han tårtorna med sig? mumlade Kalle.
- Jo, det vill jag lova, skrattade Margit åter munter. De äro stora som kvarnhjul. En sådan rar gubbe! Han ser ut som om han ätit tårtor hela sitt liv.
Med ens voro de alla där, hela skocken av flickor, i sina ljusa klänningar, bakelsehungriga och med blänkande ögon, som speglade söndagsmorgonens klara solsken. Kalle också. Hon räckte fram en plötsligt tam liten hand till sin far och bad honom vara välkommen.
I ena gårdshörnet fanns en rund gräsbevuxen upphöjning med ett gammalt mörknat stenbord och stenbänkar runtomkring. Över det sträckte en månghundraårig ek sina grenar. Här brukade man dricka kaffe vid festliga tillfällen.
Bagarn, som titulerades direktör, och kapten Manderskiöld bjödos nu av fröknarna att slå sig ned under trädet. Bagarn lyfte sin bonjourliknande gråa rock, som hade två knappar där bak, och satte sig försiktigt ned, bredde ut benen framför sig, stoppade käppkryckan av förgyllt silver, en gåva av personalen, i munnen och tycktes ha kommit till ro. Kapten Manderskiöld satte sig bredvid honom, rak i ryggen och med allvarsam min. Strutsarna på var sin sida om dem. De sågo alla fyra ut som en nämnd, som sammanträtt för att bedöma flickornas uppförande.
Men bagarn skulle i så fall varit en jovialisk domare. Med glada blickar mönstrade han de unga, som sprungo av och an mellan köket och gården för att duka kaffe bordet. En lade i hast ut en vit duk, en annan bar en skramlande bricka av fat och koppar. Ett svalpar flög ivrigt och oroligt fram och åter över deras huvuden.
Slutligen kom den stora kaffekannan på bordet.
- Så där ja, nu ha vi det bra, sade bagarn och tog käppkryckan ur munnen. Nu, mina små pullor, skola vi se efter vad farbror haft med sig.
Riken snörpte på munnen, som om hon tagit åt sig uttrycket "pulla". Hon tyckte bagarn var förfärlig.
Nu öppnade han askarna och lyfte upp två stora tårtor i utsirade kakpapper.
- Var och en för med sig vad han har råd till, sade bagarn anspråkslöst, då ett rop av förtjusning hördes från flickorna.
Tårtorna voro festligt granna i röd och vit glasyr med upptornade frukter och garnerade med grädde.
Riken lossade litet på sin tillsnörpta mun.
- Redlichs äro kända för sina läckra bakverk, sade hon artigt.
- Jojomänsan! svarade bagarn. Inga flugor i mitt bröd! brukar jag säga.
Flickorna fnittrade åt Rikens förskräckta min. Kapten Manderskiöld stirrade mot något i fjärran.
Bagarn skar själv av tårtorna, väldiga bitar, passande till jättebarn.
- Jag vet nog vad små flickor behöva, som hela veckan levat på sluring, myste han belåtet.
Nu tog Diken i.
- Vi försöka lära flickorna att tillreda god och närande föda, sade hon strängt.
- Ja, ja, sade bagarn. Kan tänka det. Men detsamma som hemma blir det aldrig.
Plötsligt anade han av fröknarnas tystnad att han kanske icke varit så hövlig och sökte därför gottgöra det genom att lägga två av de största tårtbitarna på deras tallrikar.
- Inte ont menat, log han. Nog är jag glad för att Erna har kommit till en präktig skola.
Kapten Manderskiöld vände sig nu till föreståndarinnorna.
- Sköter Kall... Sylvia sig? frågade han.
Kalle tittade oroligt fram mellan ett par flickor. Hon önskade innerligt att Riken inte skulle tala om att hon bränt upp steken, som skulle vara till söndagsmiddagen.
Men Riken var diskret. Hon visste alldeles hur hon skulle taga en pappa, som frågade efter sin dotter. Bagarn brydde sig inte om några underrättelser om sin Erna. Han bade skickat flickan hit för att hon skulle komma i gott sällskap och därför att fröknarnas adliga namn borgade för att det var en fin skola. Han kallade Erna för sitt lilla hjärtegryn och smekte henne öppet inför allt sällskapet. En gång hade han varit springpojke, nu satt han här, en förmögen man med en doft av kaka och goda cigarrer omkring sig, och hade en dotter, som fått gå igenom läroverk och sedan hushållsskola. Det var hans patos att hans barn skulle få en bildad uppfostran och aldrig behöva känna fattigdomen, som han själv genomlidit den.
Kalle, som såg från bagarn till sin pappa, önskade i detta ögonblick inom sig att hon kunnat byta. Hon hade velat ha Ernas far i stället.
När tårtorna voro uppätna, tog bagarn till fröknarnas fasa upp en flaska fin konjak ur bröstfickan.
- Skulle här möjligen kunna finnas ett par små glas? frågade han och blinkade åt kaptenen. Krigsmakten brukar tycka om litet starkt efter det söta.
- Tack så mycket, direktörn, sade kapten Manderskiöld med värdighet. Jag dricker aldrig sprit före middagen.
Men hur det var kommo ett par konjaksglas på bordet. Det var Kalle som tjänstvilligt och utan Strutsarnas order sprang efter dem.
- O, om pappa kunde få sig en riktig bläcka! viskade hon i förbifarten förtjust till Stanny.
Bagarn slog i glasen till brädden. Kaptenen tog motvilligt ett, och vid bagarns glada skål läppjade han också på drycken.
Fröknarna sågo högtidligt på. Den ende herre, som brukade besöka dem regelbundet, var församlingens präst, en allvarlig, men ännu ung man med slätrakade kinder och tjocka läppar. Han drack gärna kaffe och läste välsignelsen ovanpå, alltjämt med en sockerbit i munnen. Riken kände sig uppiggad av sina gäster. Då bagarn vände sig mot henne, log hon nu riktigt vänligt. Röken från herrarnas nytända cigarrer omsvävade hennes lockiga huvud och jagade bort myggen och flugorna, som börjat sin dans kring kaffebordet.
Kaptenen tinade så småningom upp av konjaken. Ingen kunde heller i längden stå emot den snälle bagarn.
Det blev en lång och glad förmiddag vid kaffebordet. Kaptenen berättade historier på sitt prudentliga sätt. Bagarn slog sig på knäna och sände upp bullrande skrattsalvor.
Plötsligt sade han:
- Vet ni, man säger att jag är mycket lik Karl X Gustaf, han som red över Bält och sitter till häst utanför Nordiska museet.
Alla voro lika förvånade, som om Karl Gustaf av Pfalz i egen person plötsligt kommit insprängande på gården.
- Rider direktören? frågade då kapten Manderskiöld artigt.
- Ack, jag har inte ridit sedan jag var pojke, svarade Redlich. Ser ni, för affärernas skull hinner jag sällan vara på landet. Mitt land, det är Blanchs veranda det. Där sitter jag och gumman om aftnarna vid en halva punsch och en kopp kaffe. Det är något av det gamla Stockholm i stämningen där, som jag älskar. Och så de grannaste uppasserskorna i hela staden! - När musiken stämmer i och någon spelevink från Italien eller Österrike, svarthårig och med krokig näsa, lyfter taktpinnen och träden i Kungsträdgården susa och vagga sina gröna kronor och blommorna dofta från alla rabatterna och flickor med ljusa strumpor ranta av och an i allén med sina sjömän... Då... ja, det är godsaker det, kapten!
Bagarn lyfte upp huvudet och fick syn på hushållsskolans vita vallack, som betade utanför staketet på ängen.
- Nej, men där ha ni ju en häst, utbrast han livad.
- Pröva den! Försök! skreko flickorna.
Bagarn reste sig otympligt från bänken.
- Pu, det känns i baken att man suttit på sten, sade han. Släpp in hästen då.
Men flickorna voro redan vid grinden. De lockade på den lugna och feta hästen med många uppmuntrande smackningar och tillrop. Den kom långsamt och högtidligt in på planen, ställde sig och nosade med mulen i vädret och skakade på sin gula man, så att bromsarna yrde omkring den.
- Sitt upp, jag håller i kalufsen, ropade Kalle.
- Nej, då får lilla vännen allt föra fram den till trappan, log bagarn. Jag är ingen akrobat.
Och se, han svingade sig upp från trappan och hamnade grensle över den breda hästryggen. Där låg han och höll sig fast med armarna om hästhalsen.
- Hoppla, smackade flickorna.
Hästen, ovan vid en sådan ryttare, tog ett par steg framåt. Bagarn reste sig triumferande med sina feta händer nedborrade framför sig. Hästen vände tvärt och satte plötsligt av genom grinden och ut på ängen. Den slängde och svängde med huvudet, bet i luften, gnäggade oroligt och misslynt.
Flickorna spredo sig över ängen, sprungo hit och dit med glada rop. Bagarn vaggade fram och tillbaka oformlig och grå, som en av sina egna mjölsäckar. Och kapten Manderskiöld sågs skratta under sin lilla mustasch.
- Det är verkligen förtjusande, sade han upprepade gånger.
Angela och Stanny stodo bredvid varandra.
- Du skulle se Bernard till häst, sade Stanny lågt.
Och när hon sade det, hade hon med ens Bernard framför sig på ängen. Hans häst och han själv smälte ihop med varandra, samma ädla resning, lyftade hals, fina ben. Men det var Bernard som behärskade djuret, liksom han hemma behärskade hela sin omgivning.
Nu trillade bagarn av hästen. Ungdomarna ute på ängen rusade till. Där låg han i gräset och blinkade leende mot solen.
- Har pappa inte gjort sig illa? frågade Erna ivrigt.
- Å nej! pustade han. Här är härligt i gräset. Och himlen är så blå ovanför mig.
Ja, himlen var genomskinligt blå. Flickorna tittade upp på himlen och ned på den trinde bagaren. Han hade brett ut armarna, som ville han i sin famn fånga sommardagens lysande skönhet, innan han återvände till punschhalvan och flickorna på Blanchs veranda.
Fem stycken hjälpte honom på benen igen.
- Jag har väl glömt att rida, sade han och skakade glatt näven åt hästen, som nu stillsamt betade en bit bort.
- Men jag hoppas mina små vänner ha haft litet roligt, tillade han hastigt.
I triumf fördes han tillbaka.
Alla flickorna följde de två herrarna ned till bryggan. De hurrade friskt, innan båten lade ut. Men det var för bagarn de hurrade.
De gingo hem igen på vägen utmed vattnet. Över deras huvuden bildade grönskan ett valv. Fåglar flögo upp ur snåren, rasslande med tunga kroppar och utbredda vingar. Tusen liv tycktes leva och ha sin bostad osynliga för människorna. Gamla par promenerade in mot staden efter att ha gjort sin utflykt i omgivningarna, och älskande spatserade arm i arm med lyckliga, drömmande ansikten.
Förbi dem alla skyndade flickorna i skock, högljutt snattrande och
skrattande. De hade haft en fridag, och i morgon var det åter måndag
med en väckarklocka som skulle få dem att spritta upp ur deras
ljuvliga sömn till en ny vecka av arbete.
