Det var så varmt. Upp mot fönstren i vävsalen växte humle. Dess stora blad bredde ut sig, gåvo trasmattorna på golvet ett oväntat spöklikt mönster och läto sina svarta skuggbarn leka med solglimtarna på väggen mittemot.
De sex flickorna voro sysselsatta i vävsalen. Linnéa och Nanna fingo ett par garnvindor att muntert snurra, medan Judy och Madeleine satte symaskinerna i gång och Angela och Stanny höllo på att lära sig att väva vid var sin vävstol.
Mellan de så på olika vis sysselsatta ungdomarna vandrade lärarinnan med det konstgjort ljusa håret. Hon böjde sig över en härva och löste upp en knut eller hon satte sig vid symaskinen och drog Judys lakan rätt igen, så att nålen kunde löpa i en rak linje. Längst dröjde hon hos Stanny och Angela. Nästan ensam hade hon satt upp vävarna, då de andra ju ännu inte kunde något, utan fått nöja sig med att se på och lära sig. Det skulle bli handdukar med glada, röda ränder, vilket var det enklaste att börja med. Men det var inte lätt att få spolen att löpa. Oupphörligt trasslade den in sig i de övre tunna trådarna och satt där inkilad som en liten vit råtta som vill försvinna.
Bell dök med långa, smala fingrar ned efter den, satte den åter på rätt plats, gav små råd om hur Stanny skulle få väven jämn i kanterna och bad Angela akta sig för att slå för hårt. Hela Angelas vävstol ruskade ju.
Angela var blossande röd och mycket road. Hon spände musklerna som vid rodd, satte ut armbågarna i en ovan rörelse och smällde till. Det var trevligt arbete, därför att det syntes hur mycket man gjorde. Väven växte ju under ens händer: grov och full av misslyckade knutar visserligen, men i alla fall en blivande handduk, som skulle kunna användas.
Det ljöd ett dämpat sorl i det stora rummet. På Bells lektioner hade flickorna rätt att prata. Det var Bell själv som givit dem denna tillåtelse, därför att hon märkt att arbetet då gick fortare. Strutsarna tilläto inte prat och de hade haft hetsiga samtal med Bell om att hon skämde bort eleverna. Men de måste alltid falla till föga för henne. När hon blev ond, var det som om hennes gyllene hår fylldes av smala ormar, som med utstickande gadd spottade åt Riken och Diken.
Madeleine och Linnéa sutto bredvid varandra, Madeleine vid symaskinen och Linnéa vid garnvindan. De voro sådana präktiga kontraster, den storvuxna bondflickan med sina lugna, väl avmätta rörelser, och den bleka stadsflickan med sitt trötta rasansikte och nervösa sätt. Bell såg på dem då och då med en snabb, granskande blick, som om de där två just nu fångat hennes särskilda intresse. De pratade. Madeleine höll upp och vände sig till Linnéa.
- Det irriterar mig förfärligt det här ljudet sade hon lätt skorrande. Det är som om tråden ginge genom mina nerver och sydde små pärlor till efterstygn över dem. Begriper du?
Linnéa skakade på huvudet med en glimt i ögonen.
- Madeleine överdriver, log hon, hon sade aldrig du till sina kamrater utom till Stanny och Angela. Det är ju bara som Madeleine tror. Madeleine ser ju att duken blir fylld av stygn.
- Jag menade bildlikt mumlade Madeleine förargad. Men du tar allt efter bokstaven. Du har visst inga nerver alls. Du är nervlös som min lilla brorson säger då han vill säga nervös.
Linnéas alla tankar ilade genast till hennes lilla flicka. Kunde hon tala riktigt rent nu? Ack varje dag borde hon varit hos henne och vakat över hennes framsteg. Det var Linnéas far som velat att hon skulle fara till hushållsskolan.
- Du också behöver ha en ungdom hade han sagt på sitt sträva sätt. Du har ju aldrig haft någon.
Kanske hade han rätt. Men det var hårt att behöva vara en dagsresa borta från lillan.
- Vad göra ni egentligen ni lanttöser? återtog Madeleine. Gräver du i jorden hela dagen plockar potatis och skär råg som man läser i alla bonderomaner?
Åter log Linnéa. Inte kunde hon tala om för den där flickan vad man sysslade med på landet. Hon skulle ingenting förstå kanske också taga allt efter bokstaven som Linnéa nyss gjort med hennes ord. När Linnéa satt tillsammans med den välmanikurerade Madeleine tyckte hon att det luktade jord och våt mylla av hennes egna händer. De voro grova och röda bredvid Madeleines vita och blåådrade.
Vi äro olika skapta tänkte hon då. Det är som om Madeleine inte fötts av ett par riktiga människor utan formats som en kristallvas ur någon genomskinlig massa.
Nanna bredvid henne mumlade:
- Jag blir rasande på det här garnet. Det dansar ju så det gör ont i ögonen. Det är väl ett förbaskat fånigt får som släppt till det.
Jaså du vet i alla fall att garnet kommer från fåren tänkte Linnéa med en sidoblick på den gängliga flickan.
Och i detsamma såg Linnéa sig själv med ett stretande får mellan benen. Hon höll hårt fast det. Hennes händer voro heta av djurets kropp som om hon lagt dem på en ugn. Solen brände ned på ängen. Ett par vita lammungar sprungo oroligt omkring sina mammor. Linnéas far låg på knäna och klippte med en stor sax. Ullen föll runtomkring honom. Fåret bräkte och slog med sin korta svans.
O, om jag vore där hemma tänkte Linnéa längtansfullt. Nu har far ingen som hjälper honom med fåren. Och hur kan Gullros må? Skall hon kalva i år också?
Och så löpte Linnéas tankar åter runt som ett föl i sin lina. Där stod Viola i dörren skrattande mot solen höll hon upp sina knubbiga armar som ville hon omfamna hela världen. En droppe mjölk skälvde på hennes läppar. Nyss hade hon stuckit huvudet djupt ned i mjölkmuggen och druckit sig otörstig.
Linnéa såg bort mot Angelas plats med ett förläget uttryck. Här hade hon ju ända funnit vänner. De visste om Viola och frågade alltid så ivrigt efter henne.
Men Linnéa kunde inte se Angela. Bell stod lutad över henne och hjälpte henne med en tråd, som råkat på villovägar. Linnéa hade misstro till den där lärarinnan. Hon tyckte det var något besynnerligt med henne. Inte bara håret. Ögonen hade en så underligt ruvande blick, som om de lurade på något. Instinktivt kände Linnéa sig rädd, då det där håret snuddade tätt invid Angelas ljusa huvud. Vad var det? En förnimmelse av att Angela på något sätt var i fara. Linnéa kunde inte komma ifrån det.
I detsamma såg Angela upp och mötte Bells småleende. Hon makade litet på sig i vävstolen. Lärarinnan satte sig bredvid henne.
- Se här, sade hon. Nu tar man spolen så här och för den upp genom trådarna, förstår du?
- Jo, viskade Angela,
- Man får vara försiktig, fortsatte den andra. Spröda trådar brista så lätt.
Men hon såg på Angelas unga ansikte, som övergjutits av en klar rodnad. Hon flyttade sig närmare den unga och lade sin hand med en smeksam, förtrolig rörelse över hennes.
- Den lilla handen är väl trött? sade hon långsamt.
Angela spratt till underligt berörd. Ett par dagar nu hade hon känt Bells ögon på sig. Vad ville hon? Sörjde hon över något och önskade sällskap? Hon var ju så ensam här, eftersom föreståndarinnorna inte tycktes gilla henne. Angelas blick flackade bort mot Stannys plats. Men hon såg bara hennes skuldror och kortklippta hår. Hos Stanny fanns det trygghet och vänskap. När Stanny var nära henne, som Bell nu, blev hon inte orolig och darrande. Ja, hon darrade i hela kroppen bara av att den där kvinnan lade sin hand på hennes. Men så var det också så varmt. Man blev trött och besynnerlig av den här ständigt ljumma luften och det ovana arbetet. Nu sade Bell något igen.
- Kan du inte hälsa på mig på mitt rum någon gång? frågade hon.
Rösten lät dov, ansträngd, och Angela måste se på henne igen. Hennes ögon lyste, sammandragna, smala som strimmor. Munnen var som ett blodrött streck. Håret kastade en skugga över halva ansiktet, så att andra halvan framträdde onaturligt blek och förstorad som hos en som har ett lyte.
- Jag har ett så gott te, fortsatte Bell. Det riktigt doftar. Jag brukar dricka det med citron till i små, tunna kinesiska koppar. Särskilt när Strutsarna varit elaka mot mig, smakar det utmärkt.
Hon sade själv "Strutsarna". Från en lärarinna lät det mera respektlöst än när någon av eleverna sade det. Hon liksom ställde sig på deras sida. Men det gjorde hon ju alltid. Det var därför flickorna tyckte om henne.
- Tack, sade Angela svagt och drog undan sin hand. Visst skulle jag tycka det vore roligt att få komma in till fröken. Får jag ta Stanny med mig?
- Ni hålla mycket av varandra?
Frågan kom snabbt och underfundigt, det lät som om hon ville veta något mera.
- Ja, vi tycka om varandra, sade Angela allvarsamt. Jag har ingen annan vän här.
- Det är rätt, sade Bell kort. Man skall ha en, bara en, och så kan man förtro varandra allt. Är det inte så?
Angela nickade stumt. Och återigen undrade hon, vad den andra kunde vilja henne.
Stanny stod plötsligt bredvid dem.
- Kom och hjälp mig, sade hon. Nu är det galet igen, fröken.
Bell gick till Stannys vävstol. Stanny böjde sig hastigt över Angela.
- Vad sade hon? viskade Stanny.
En sekund tyckte sig Angela i Stannys ögon skymta en glimt av svartsjuka.
- Ingenting alls, svarade Angela med låtsad likgiltighet.
Men Angelas hjärta slog oroligt. Med ens hade hon beslutat att hon
inte skulle tala om för Stanny att Bell bett henne besöka sig.
