Det arbetslag, till vilket Stanny och Angela hörde, satt vid köksbordet en het förmiddag i slutet av juli och lyssnade till fröken Dikens föreläsning om olika sätt att tillaga soppor på. Hon stod mycket stel och rak framme vid svarta tavlan, som var placerad vid ena väggen, och tecknade emellanåt med prydlig stil upp ett recept på tavlan, vilket flickorna då genast skrevo av i sina tjocka anteckningsböcker.
Stanny och Angela sutto bredvid varandra. Deras fingrar och armbågar snuddade ibland vid varandra. Då sågo de upp leende och deras ögon möttes. De hade båda varit uppe sedan sex på morgonen. Det hade varit nästan omöjligt att få eld i spisen denna morgon, och de hade tömt en halv kanna fotogen över veden. En stor, rasande låga hade plötsligt slagit upp, och Stanny, som ej nog fort dragit sig undan, hade varit nära att bli svedd. Sedan hade de öppnat alla fönster för att den förrädiska fotogenlukten skulle försvinna. Riken hade inte grälat på dem, när hon kom ned, men hon hade sett misstänksam ut. Detta skrattade de åt nu.
Framför Dikens fötter låg terriern och tittade under lugg upp på henne. Hans liv hade blivit mycket osäkert bland alla dessa flickor, som ibland smekte honom och gåvo honom godbitar och ibland från den höga bryggan knuffade honom rätt ned i Mälaren.
Nu lyfte han huvudet och morrade litet. Det var en tik som strök omkring utanför fönstren. För ett par kvällar sedan hade den kommit springande fram till gården, en ettårig, ljusbrun stövare. Den sökte sig till flickorna, som sutto på verandan, gnällde en smula, strök sig mot deras kjolar med smekande rörelser och satte sig slutligen upprätt på två ben med de lyfta tassarna i vädret och tiggande bruna ögon. Fröknarna hade velat köra bort den, men flickorna bådo för den. Så fick den stanna. Ingen visste vem dess herre var. Kanske någon nere i staden, som rest bort. En jakthund fick egentligen inte ströva omkring så där fritt, men vem ville binda den? Inte de förtjusta flickorna.
Den sov på verandan med huvudet mot tassarna och svansen i en graciös sväng runt benen. En förnäm liten fröken, som funnit behag i stället. Terriern nosade först misstänksamt omkring den och blev sedan vänskaplig.
- Man låter smör och mjöl fräsa i en panna på sakta eld, ljöd nu Dikens torra röst.
De ljusa och mörka huvudena böjde sig lydigt över böckerna. Pennorna raspade ivrigt.
- Sedan späder man med vatten...
- O, vad jag är törstig, viskade någon.
Ett lågt fnitter hördes. Nanna gapade med öppen mun, som om hon sett en iskall dryck flyga sig till mötes i luften. Terriern gläfste till och slöt hastigt käkarna om en surrande fluga.
Stanny skrev i sin anteckningsbok:
"spädes med... Få vi bada sedan, älskade Angela?"
Hon lade boken på sned så att Angela kunde läsa. Angela nickade utan att se på henne.
Äntligen strök fröken Diken med svampen över tavlan. Punkt! Slut! Hela rummet fylldes av flickornas glada små utrop av lättnad. De hade fritt nu. Hastigt städade de efter sig på bordet och rusade sedan upp efter sina handdukar.
Fröken Diken stod i fönstret och såg hela den ljusblå flocken rasa nedför sluttningen med terriern i hälarna på sig. Hon suckade litet. Det var så varmt i köket. På en flugfångare, som hängde ned från taket över hennes huvud, surrade det sakta av döende flugor. Sommaren var alltid tråkig och flickorna så bråkiga.
Riken kom in med beskäftigt svängande kjol. Hennes kjolar svängde alltid om hennes smala ben. Hon rörde sig så hastigt även i värmen. Nu ställde hon sig bredvid Diken.
- Jag hade brev från Nelly i dag, sade hon. Hon tycker vi kunde komma till henne en tid. Vår syster har aldrig riktigt fattat att vi inte så där med ens kunna bli lediga. Hon sitter där på sin stora egendom... Fast nog vore det härligt att få leva herrgårdsliv ett tag.
Diken nickade. Hon tänkte på ett handarbete, en stor duk, som hon börjat förra sommaren och som väl aldrig skulle bli färdig. Å, att sitta på en trädgårdssoffa under ett stort träd och sy, medan en liten prydligt klädd jungfru bar ut saft och vatten och kakor till en! Men hon ville inte öka Rikens barnsliga längtan, som sträckte sig mot samma mål, därför sade hon:
- Vår lilla hund börjar bli alltför bortskämd. I går visslade jag och den kom inte.
- Det är den där hyndans skull, sade Riken dystert. Jag tror vår lilla älskling blivit kär. Jag såg en... en ruskig scen på gårdsplanen i går afton, just när jag skulle upp och lägga mig.
Bådas ansikten rynkades ofrivilligt. Fröken Dikens kinder blevo helt bleka. Vad rörde sig inom henne? Var hon svartsjuk?
-Det är gräsligt med sommaren, utbrast hon.
- Ja, gräsligt med sommaren! upprepade Riken som ett eko.
Hon såg nedåt vägen. En svartklädd gestalt skymtade, närmande sig med långsamma steg.
- Nej, se pastorn kommer hit, kvittrade Riken med glad röst. Då får jag sätta på kaffet.
Hon skyndade till spisen och lyfte den blänkande kaffekokaren av
koppar. När hon böjde sig över den, återgavs hennes eget ansikte i
det kupiga locket: stort, pussigt, med små kisande hål till ögon
simmade det omkring i kopparn. Och den snälla lilla Riken ryggade
själv tillbaka för det lystna satyrgrin, som plötsligt blänkte emot
henne, när hon nu lyfte locket för att lägga på det malda kaffet.
