- Project Runeberg -  Kvinnogatan /

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXIII

På natten vaknade Angela vid ett skall från terriern. Det kom från trädgården. Fröknarna hade inte kunnat få tag i sin älskade hund på kvällen. Han hade löpt bort till skogen med hyndan.

Angela reste sig på armbågen. Rullgardinen lyste svagt röd av månen där utanför fönstret. Rummet låg i ett underligt ljus, som om skenet från en eldsvåda kastats dit in.

Nu skällde hunden igen. Ett lågt morrande hördes. Fötter tassade på gången.

Angela steg försiktigt upp och smög sig ut.

Hon hörde en annan dörr öppnas och stannade i trappan. Det var Stanny som kom. Hon var klädd i blå pyjamas, som hon fått från Tyskland. Hon såg ut som en gosse, då hon på tå klev nedför trappan i långbyxor uppvikta kring vristerna och en kavaj med fickor.

- Jag vaknade av hunden, viskade hon till Angela och kramade hennes händer. Kom!

De smögo sig fram till förstugudörren. De hörde rörelser som av flera djur ute på förstugubron.

Angela gläntade på gardinen, som satt över glasdörren.

Hon såg huvudena av terriern och hyndan, som stodo tätt tryckta mot dörren. Mittemot dem på stentrappan hade två väldiga hanhundar placerat sig. De hade lagt tassarna på bron. Två par ögon glimmade trolskt i månskenet, två gap öppnade sig och visade röda tungor och en massa vita rovdjurständer. De morrade, en trånande, dov morrning, som tycktes höra hemma i den grå urtiden, då deras fäder gått på jakt efter byte i månskenet.

Terriern gläfste ilsket och inställsamt på samma gång. Hyndan var tyst. Terrierns svans stod styv mot rutan.

Stanny tittade över Angelas huvud. Hon stack händerna i fickorna och gav till en liten vissling. Ingen av det församlade rådet där ute brydde sig om visslingen. De voro fjärran från människor och deras lagar nu, dessa djur som i natt sände sin fräna åtrå mot den enda hyndan i grannskapet.

Angela och Stanny sågo på varandra. Det var så tyst i rummen ovanför dem. Månskenet gjorde skuggorna omkring dem djupa. En vit rund fläck lyste på golvet. Den såg ut som falluckan till någon hemlig underjordisk gång.

Angela öppnade dörren. De stora hundarna sågo henne och blevo skrämda av detta plötsliga ingripande. De vände morrande och sprungo ned i trädgården, där de försvunno i dunklet under träden.

Då Angela och Stanny stego ut på bron, kom hyndan emot dem. Hon gled fram smidig med vaggande kropp och den fuktiga, långa nosen framsträckt. Hennes milda bruna ögon betraktade dem bedjande. Så ställde hon sig på två ben och smekte med framtassarna i luften. Trodde hon att de två unga flickorna voro en högre makt, som skulle rädda henne från de väldiga hannarnas kärleksbetygelser?

Terriern nosade runtomkring henne. Han slickade henne ömt, och hon lät det ske med tålig undergivenhet. Så blev han häftig i sin kärlek. Hon svängde sig, gjorde små hastiga knyckar och lade sig slutligen utsträckt på golvet för att han inte skulle komma åt henne.

Då ställde han sig över henne och såg uppmärksamt ut mot trädgården, som anade han att de andra hundarna betraktade honom från något gömställe.

Hyndan gjorde en plötslig rörelse och gled åter ifrån honom. Hon sprang ned på gårdsplanen, som var vit av månskenet. Här hann terriern upp henne. De snodde runt varandra. Hon bet ifrån sig ibland, men nu på ett lekfullt sätt. Hennes svans viftade. Hennes kropp gned sig mot hans för att åter avlägsna sig. Skuggorna av dem följde dem troget i gruset.

Angela och Stanny stodo tysta. Ibland suckade de litet. Men de kunde ej slita sig därifrån.

Nu fick terriern fått hyndan. Hon stod stilla med sträckt svans. Hon vände bara litet på huvudet, nosande efter honom, som om lukten från honom ändå behagat henne. Han reste sig på bakbenen, fick säkert fäste. Och medan hon stod stilla och såg långt bort med en smältande glans av månsken och lust i sina ögon, tog han henne med framtassarna uppe på hennes hals och bakbenen brett utspärrade, nedborrade i sanden.

Då hörde Angela ett fönster sakta öppnas i övre våningen, och hon såg fröken Diken i fönstret. Hennes ansikte var strängt och blekt, det mörka håret låg i två flätor på hennes axlar. Ögonen borrade hon ned i hundarna, där de flämtande och rusiga begingo sitt samlag. Hon tycktes icke se Stanny och Angela.

Hon ropade skärande, med en röst som Angela inte kände igen:

- Sluta då!

Men terriern brydde sig inte om henne.

Angela och Stanny gingo mot förstugan. När de vände sig om, sågo de hundarna med slokande svansar och sänkta huvuden springa ned i trädgården.

Stanny drog igen dörren med en liten rysning. De stodo mittemot varandra med vita ansikten och ögonen i skugga.

- Tror du... att... att det går till så, mumlade Angela.

Hennes axlar skakade.

Stanny lade beskyddande sin arm omkring henne.

- Det var kärleken, sade hon lågt,

- Då... då vill jag inte, utbrast Angela upprörd.

- Det är något starkare än du... som vill! viskade Stanny.

- Ingen skulle kunna tvinga mig.

- Det skall komma någon, som du älskar, sade Stanny.

Hennes röst var drömmande. Hon tänkte på sin bror, den där natten då han böjt sig över henne och kysst hennes mun. Då hade hon velat bli hans. Och häftigt gripen av minnet tog hon Angelas ansikte mellan sina händer. Angelas läppar darrade. Stanny kysste dem. Hon stod där bredbent som hunden nyss och borrade in sina händer i Angelas vita hud.

Så foro de ifrån varandra. Någon kom i trappan. De sprungo upp och tyckte sig skymta Bell. Men hon försvann över dem i nästa trappa. Bara fotstegen hördes, långsamt bortdöende.


Project Runeberg, Sun Aug 4 05:34:55 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kvinngat/23.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free