Angela knackade på Bells dörr en söndagsförmiddag. Hon hade en vit klänning med bara armar. På söndagarna behövde inte eleverna bära sina blå bomullskläder, uniformerna, som de kallade dem.
Bell ropade:
- Stig in!
Och Angela öppnade förlägen dörren.
Bell stod vid bordet med ryggen åt henne och ordnade tebordet. Hon var klädd i något tunt och gyllene tyg med ett smalt guldskärp om midjan. Färgerna gingo vackert ihop med hennes hår, som i en krona böjde sig över den vita halsen. Nu vände hon sig om. Hennes underliga ögon foro med en granskande blick mot flickan där borta vid dörren. Hon smålog.
- Kom närmare, Angela, sade hon. Jag har just fått tevattnet att koka.
Från ett litet kar av porslin steg en blå rökpelare upp. Angela tittade nyfiket på den och sög med välbehag in doften.
- Det är rökelse, sade Bell.
Hon hade närmat sig Angela och lutade sig nu över hennes axel.
- Allt här är så nytt för mig, sade Angela litet blygt.
Hon kände sig helt främmande i detta rum, där hon aldrig hade varit. Bell var också en annan än i arbetet. Fin och förnäm med parfym på kläderna. I hennes öron, nästan dolda av hårslingorna, sutto ett par stora, glänsande pärlemosmycken.
- Kom!
Bell bjöd Angela sitta i den lilla soffan, som bara rymde två. Hennes guldfärgade klänningskjol föll över Angelas vita.
Angelas ögon drogos till bordet. Det hade en vit duk korsad av en fin spets. Kinesiska koppar och små kakfat voro prydligt ordnade. I ena hörnet ett tekök av silver, varunder en blek låga flämtade.
Mittpå bordet bland porslin och kakor stod ett fotografi i bred ram. Det föreställde en mycket vacker ung kvinna i helfigur. Hon var draperad i en tunn slöja kantad med svandun, och under den skymtade de späda linjerna av en naken kropp. Det var ett besynnerligt fotografi.
- Du ser på henne där, sade Bell efter att ett ögonblick ha suttit tyst. Jag brukar ställa henne så där. Det är då, som om hon vore med mig. Uppe på en bokhylla eller en byrå kommer hon för långt bort. Jag vill se på henne riktigt, förstår du.
Hon lutade sig fram, och Angela trodde hon skulle räcka henne fotografiet. Men hon flyttade bara på en skål med blommor.
- Hon heter Cecilia, sade hon milt. Jag behöver inte säga efternamnet. På det sättet blir det ju likgiltigt vem hon är. För mig och för dig är hon Cecilia. Du är kanske lik henne. Jag vet inte ännu.
Angela kände sig underlig till mods. Vem var den där Cecilia, som kanske liknade henne?
- Vi ha rest tillsammans, levat med varandra som två... systrar, fortsatte Bell. Hon är död nu. Jag älskade henne för mycket, tror jag. - Som Stanny älskar dig.
Angela ryckte till. Kanske Bell ändå sett dem den där månskensnatten.
- Nej, nu skall du ha litet te, fortsatte Bell gladare.
Hon hällde teet i ett par tunna koppar och lade en citronskiva i. Det smakade gott. Angela tyckte att det att dricka teet så där utan grädde och med citron var raffinerat. I hushållsskolan hade de ett billigt te, som inte smakade någonting, även när det såg starkt ut.
- Tycker du om livet här? frågade Bell.
- Jag har aldrig varit med så mycket flickor förr, sade Angela impulsivt.
Hennes kinder hade fått en svag rodnad av det heta teet och av spänningen att vara i det främmande rummet.
- Ja, det är egendomligt med så många unga på en gång, sade Bell allvarsamt. Ibland ligger jag och lyssnar om nätterna. Jag tycker att det rör sig i rummen under mig. Jag hör djupa andetag - suckar. Någon talar i sömnen med gäll barnröst. Då tänker jag: så många öden, så många hjärtan! Vad skall det bli av dem alla? Vad skall du själv göra sedan, Angela?
Angela sökte efter ord. Hon ansträngde sig att se in i en framtid, som hennes blick ända inte nådde. Och plötsligt ängslade hon sig för den.
- Jag vet inte, viskade hon.
- Nej, du vet inte, sade Bell. Du skall väl få ett hem. Kanske inte det heller. Men många komma att älska dig. Både män och ... kvinnor.
- Kvinnor? eftersade Angela undrande.
- Ja, sade Bell med hårda ögon. Också väninnor kunna älska varandra. Det vet jag. Den kärleken är lättare att förstå. Jag tycker det. Män äro så olika oss. Aldrig förstå de oss. De leva i sig själva. Jag har aldrig träffat en man som inte var egoist. En man suger sin näring ur sitt eget starka jag. En kvinna måste alltid ha en annan att älska, att uppoffra sig för, att gråta och skratta tillsammans med. Hon är starkast då. Borde inte kärleken vara lyckligast, då den man har kär är lik en själv - också kroppsligen? De behag man själv äger beundrar man hos en annan i starkare grad. Man får ju icke kela med sig själv eller smeka sig själv. Det kallas narcissism. Men att famna en bild snarlik en själv, fastän vackrare och mera utvecklad, det är att söka forma sig efter fullkomligheten. Då mognar man, då blir man helt kvinna. Jag tror att vi måste nå utom oss själva, men vi förlora oss och gå alldeles vilse, om vi söka en tvillingsjäl så helt olika oss som en man är. Förstår du mig?
Angela smålog förvirrad. Hon förstod inte. Något sådant hade hon ju aldrig tänkt på. Ett minne föresvävade henne: en afton hade hon sett Tage och Petra komma ut från den mörka salongen. Ljuset Angela hållit i handen hade sänt sitt fladdrande sken över deras heta och upprörda ansikten. Då hade hon kastat ljuset i golvet för att slippa se. Hade hon känt smärta, därför att hon svärmat för Tage, eller bara för att hon varit rädd att förlora sin Petra?
Bell tog hennes hand.
- En sådan liten hand, sade hon med vek röst. Ibland när jag ser den dunka med sådan kraft i vävstolen, tycker jag riktigt synd om den. Har du sett hur stora grova händer Stanny har? Riktiga drängnävar.
Angela drog undan sin hand. Hon tyckte inte om att Bell talade nedsättande om Stanny.
- Ack, nu sårade jag dig, mumlade Bell. Jag vet ju själv hur ont det gör. En gång när Cecilia knäböjde i en katolsk kyrka med ansiktet riktat uppåt mot ljuset, som kom från altarrunden, hörde jag en italienska viska: "Vilken vacker död ung fröken!" Hon tyckte att Cecilia redan såg ut som en död. Hon var så blek och hade det där fridfulla uttrycket i ansiktet. Jag vände mig till min granne, som viskat, och sade: "Fröken här bredvid kommer att leva i många år ännu." Men jag läste i den andras ögon att jag inte talade sant och inte ens trodde på mina egna ord. Då kommo korgossarna från sakristians dörr i en procession. Alla hade de höga ljus i händerna. Lågorna från ljusen stodo stilla. Då tyckte jag att själva livet stannat där under de dunkla valven, därför att Cecilia skulle dö. Jag glömde att solskenet brann utanför kyrkan och gjorde stenarna glödheta, att försäljarna i hörnen med glada röster skreko ut sina varor och att tidningar våta av trycksvärta delades ut för att sprida händelser, som just nu skedde överallt på jordklotet, som rullade runt i rymden. Livet fanns för mig just då bara där Cecilia andades, och hon skulle dö. Därför dog också allt levamde för mig.
Talade Bell för att intaga lilla Angela? Hon syntes knappast giva akt på den unga flickan framför sig, men ändå undgick henne inte den minsta rörelse Angela gjorde. Så vände hon sig plötsligt mot henne och uppfångade en glans i Angelas mörka ögon. Hon hade då äntligen tänt hennes intresse!
- Italien - är det vackert? frågade Angela blygt.
Hon ville höra mera. Den andra fängslade henne. När hon sträckte fram sina smala vita händer och snuddade vid något på tebordet, följde Angela dem med blicken. En fantasi rörde sig inom henne: att de där händerna voro bundna med silkessnodder, som styrde deras handlingar. En makt starkare än Bells egen förde hennes händer.
Kanske mina också? tänkte Angela och såg ned i sitt knä. Och Stannys - den där natten då hon kramade om min nacke.
- Ja, Italien är vackert, sade Bell. Du skall resa dit en gång och se det. Man drömmer om det sedan. Ibland när jag är mycket trött och varm, händer det att en olivlund dyker upp i mitt minne och gör mig glad. Ljusgrå träd med silkeslena blad och små, svarta frukter, som smälta friskt och beskt mot tungan. Då tycker jag ibland att jag måste vara född där borta, där jungfru Marias ögon äro så milda och vaka över allting. Kanske är jag också född där. Jag vet inte alls, varifrån jag kommer. Jag är ett hittebarn, förstår du.
Angela kände medlidande med Bell. Hon lade självmant sin hand i hennes.
- Ibland när jag ser på min handled, sade Bell, tycker jag att det sitter en liten nummerplåt där. Jag var bara ett nummer bland en stor skara barn. Något sådant kan du inte tänka dig.
Bell ville väcka Angelas medkänsla. Hon kände att hon var på rätt väg. Om hon kunde vinna Angela för sig, skulle svedan i hennes hjärta bli mindre.
Bell lade sin arm om Angelas liv och flyttade sig närmare henne. Angela satt stilla. Hon kände sig underlig till mods som inför något nytt. Hon såg på Cecilias porträtt: den nakna kroppen under den tunna slöjan. Det var ett levande spel i de där smidiga lemmarna som tjusade. Och ändå var det bara ett dött ting, det där fotografiet inom sin breda ram. Och Cecilia var också död. En gång skulle man leva kvar på ett fotografi: en åtbörd kanske, välkänd och älskad av någon annan, ett minne, som växte vidare i en annans själ, det skulle finnas alltid. Så dogo de ej: inte Cecilia, inte Angelas mor. De kastade icke skuggor på marken efter sig och tryckte inga fotsteg i sanden, de funnos till bara i hjärtan, som en gång älskat dem och som de älskat, och den svaga viskningen från deras röster gav rymden musik.
Bell drog häftigt Angela intill sig. Angela kände hennes andedräkt mot sin kind. Hon ville rycka sig lös, bli fri, men förmådde inte. Bell gav Angela en kyss. Inte en öm kyss, sådan en mor eller äldre väninna kan ge, utan en älskares kyss, het, passionerad och utan behärskning.
Då hörde de utanför dörrar som slogo och Rikens röst, hög och gäll, som talade till någon.
Angela sprang upp. Hon strök sig över pannan, som om hon drömt. Hon såg ned på Bell. Hennes klänning var i oordning, hennes smala mun glödde.
Nyss hade hon talat med sin milda röst om Italien om Cecilia, som var död, om sig själv, som var ett hittebarn... Och så...
Angela kände sig upprörd och matt. Hon tyckte nu att rökelsen varit nära att kväva henne. Vad var det också för en berusning den förde med sig? Luften var så kvav här inne.
Angela gick mot dörren.
- Jag går, sade hon lågt i en rädd viskning.
Den andra rörde sig inte.
Hon tog en cigarrett ur ett litet cigarrettetui. Med en hand som darrade tände hon den och stack den i munnen.
En grotesk tanke kom för Angela. Hon tyckte att den andra velat med cigarretten förlänga sin mun för att nå henne ända där borta vid dörren. Cigarrettspetsen glödde nu svagt. Det hade också varit eld i de läppar, som kysst Angela.
Och Angela stängde sakta dörren efter sig. Ett ögonblick stod hon stilla och lyssnade till högljudda röster inne på fröknarnas rum. Det lät som om där var ett uppträde.
Så gick hon långsamt nedför trappan med händerna hårt tryckta mot
sitt bröst.
