Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnospråk (1899)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång en ung dam vid en större badort beklagade sig:
»Här är så tråkigt, här finns ju inga människor», så
erfordrades det hennes kvinnliga vänners skarpsinne
till att förstå, att hon med »människor» menade
endast sådana, som kunde skänka hennes tillvaro något
värde och behag, d. v. s. uppvaktande kavaljerer
och tillbedjare. Härvid är alltså den ensidigt
personliga synvinkeln så trång, att uttalandet blir
svårbegripligt.
Också följande exempel, som nyligen berättats för
mig, torde förefalla något överraskande för oinvigda
herrar. Två göteborgsdamer sitta tillsammans en
lördag, den ena tar upp dagens tidning och genomser
den långa listan på predikoturer. Då frågar den andra:
»Ä’ de’ nåra präster?» – »Nej», svarar den läsande,
som genast förstått, att väninnan menat »sådana
präster, som jag tycker om att höra».
Vad särskilt angår uttrycken för beröm eller klander,
glädje eller sorg o. s. v., äro kvinnliga uttalanden
oftast sådana, att mannen för att ej missförstå
dem måste komma ihåg att skruva ned dem till sin
egen hovsammare skala; eller annorlunda uttryckt:
han måste göra fullt klart för sig, att orden ej hava
samma valör i kvinnans språk som i hans eget. Gör han
icke detta – och sådant händer, när han är oerfaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
