Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran hos nordboarne under hednatiden (1884)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den grad av fulländning, vartill de kunde bringas, äro
för våra begrepp hart när otroliga. Och, i sanning,
väl behövde varje fri man äga sådana färdigheter. Krig
voro vanliga; när som helst kunde bonden uppbådas att
följa sin konung i härnadståg eller att skynda till
traktens försvar mot ett fientligt anfall. Ja, krig
var, åtminstone under hednatidens sista århundraden,
nära nog ett regelbundet näringsfång. En gång
eller t. o. m. två gånger om året (vår och höst)
seglade många tusen vikingar från Skandinavien för
att på närmare eller avlägsnare kuster vinna byte
och ära. Men ej nog härmed: även mot landsmän och
grannar måste nordbon ofta bruka vapen för att hävda
sin rätt och uppehålla sitt anseende. Då hade man ej,
såsom nu, en stark administrativmakt, en regering, som
genom särskilda avlönade tjänare skyddar medborgarens
rättigheter och personliga säkerhet samt straffar
förbrytare. Då måste envar skydda sig själv, med
väpnad hand utkräva de böter, lagen tilldömt honom,
samt, om han ej ville föraktas som feg, hämnas varje
skymf, som blivit honom tillfogad. Och slutligen kunde
han, om någon av hans släktingar begått ett dråp,
helt oförmodat överfallas av den dräptes fränder;
ty i fråga om blodshämnd, liksom i mycket annat,
stodo ättens medlemmar en för alla och alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
