Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förkonstling och falskt patos gjorde mot slutet af
1600-talet sitt intåg äfven i Sverige, i synnerhet i den då så
florerande tillfällighetsdiktningen. Tidehvarfvets kvinnliga
poet i denna genre, Sophia Elisabeth Brenner, (död 1730, 71 år
gammal, som enka efter assessor Elias Brenner) var dock en
allt för nykter natur att ryckas med häraf. Hennes dikter
äro prosaiskt moraliserande, men i metriskt afseende
framstående; hon vann också i hög grad samtidens erkännande
för det hon, enligt sina egna ord, »visat hurusom qvinfolk
kan skrifva på vers och icke skrifva illa».
En verklig skaldenatur framträder däremot under nästa
period af vår litteraturhistoria i Hedvig Charlotta
Nordenflycht. Enka vid 23 års ålder (1741), gaf hon sin gränslösa
sorg luft i dikter, som utmärka sig for omedelbar lyrisk
fägring, »eld och tårar». De mottogos med förtjusning, och
snart samlade sig kring »Herdinnan i Norden» en krets af
litterära vänner och beundrare, som 1753 antog namnet
»Tankebyggar-orden».
Samma år stiftade drottning Lovisa Ulrika
Vitterhetsakademien. Uppvuxen i beundran för den härskande franska
smakriktningen, visste Fredrik den stores syster att genom
sitt inflytande bana väg för densamma äfven i Sverige. Som
flere af »tankebyggarne» stodo i beröring med hofvet,
påverkades äfven deras sällskap af den nya riktningen; ja, en del
af fru Nordenflychts dikter i deras gemensamma »försök» visa
att ej ens hon undgått inflytandet däraf. Hon förblef dock
alltid själfständig gent emot sina förebilder, och häri ligger
hennes stora betydelse.
Fullt lika stor originalitet, men ett helt annat
skaplynne uppenbarar sig hos Anna Maria Lenngren, hvars vittra
verksamhet infaller vid den tid då den akademiskt-franska
skolan var den härskande i Sverige. Dess förnämsta
representanter brukade ofta samlas kring tebordet i hennes och
hennes mans hem. Mycket i hennes lifsåskådning röjer också
jämte det klara och objektiva i hennes stil inverkan af den
rådande smaken. Men hufvuddraget i hennes diktning, det
som än i dag gör den lika fängslande, är dock dess sunda
realism, för att begagna ett modernt uttryck. Mot samtidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
