Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes arbete från i fjol, en äkta svensk »buchholziad», som
på ett år gått ut i tre upplagor) eller tragiskt gripande,
äro hennes allmogehistorier alltid karaktäristiska och torde
beteckna höjdpunkten af hennes författarskap.
Redan på 70-talet hade fru Helene Nyblom (som vi, i
trots af hennes danska börd, dock ha rätt att räkna bland
de våra) under signaturen H. väckt uppseende genom liffulla
noveller. De öfverträffas dock vida i fin uppfattning och
konstnärligt smidig form af hennes sista berättelsesamlingar
för att ej tala om hennes förtjusande danska dikter.
Ungefär samtidigt med fru Nyblom uppträder fru
Amanda Kerfstedt. Äfven hon ger med förkärlek novellens
form åt sina poetiskt varmhjärtade, af en djup
sedligt-religiös grundstämning burna skildringar.
Romanen, med dess mer utförda karaktärsteckning, har
däremot en representant i fröken Mathilda Roos. Redan hennes
första arbeten fänglade intresset genom det träffande i
skildringen och stilens pikanta behag. De antydde dock knappast
den utveckling hvaraf författarinnan sedan visat sig mäktig.
Hennes senaste romaner, synnerligen »Genom skuggor» (1891)
bära prägeln af ett allvar i karaktärsstudium och
lifsuppfattning, som i förening med en alljämt lika intagande och
färgrik stil ställer dem mycket högt.
Den kanske ursprungligast och rikast anlagda af
80-talets realistiska diktare var Ernst Ahlgren (fru Victoria
Benedictsson) (1850—88). Hon har träffande blifvit jämförd med
George Eliot. Något af dennas djupa människokännedom
och varma medkänsla för allt lefvande lyser fram i Ernst
Ahlgrens berättelser, synnerligast i de mästerliga
bondhistorierna »Från Skåne», med deras underström af humor. I
afgjord motsats mot tidens pessimism präglas hennes
diktning af intensiv kärlek till och tro på lifvet; »Fru Marianne»,
hennes sista större bok, är allt igenom en lofsång öfver
arbetet och den sunda lifsglädjen. Dess mera tragiskt blir
då hennes eget öde, det lidande, som bragte henne att
förkorta sitt lif. Hennes af en mångårig vän utgifna posthuma
arbeten, bland dem en gripande dram, »Den bergtagna», blott
öka intrycket af hvad vår litteratur i henne förlorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
