Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melen stod så hög och blå. Hvitt och blått hvart man än
såg! Topelius’ egna färger, dem han så poetiskt invigt till
sitt lands nationalfärger. Nu stod hans kära fosterland i sin
skönaste vinterskrud, afspeglande hans innersta fosterländska
tankar, men ock hans folks djupt kända sorg. Men utom
sorgen återspeglade den klara, men dock så kalla solen, den lugna
och glada vissheten att en efter sanning trängtande stor ande
frigjorts ur sin boja.
Tystnad rådde äfven på stadens hotell, där emot
vanligheten endast tvänne personer, Tavaststjerna och jag
infunnit sig till middag. Tysta och svartklädda rörde sig de tvänne
uppasserskorna omkring oss och vi själfva sutto tysta, så
betagna af den storslagna stämningen öfveralt.
Gång på gång vinkade Tavaststjerna med handen och
bviskade „Tyst! . . . Tyst! . . .“ och vände sitt bufvud
liksom för att bättre kunna lyssna! „Tyst! . . . Tyst!“ och
han höll sin hand förväntansfullt upplyftad. Ja – man kunde
värkligen böra tystnaden, som denna dag var så betydelsefull.
Hvilket samtal än påbörjades återkommo vi städse till
utgångspunkten: den blide åldringen på sin bår.
Hvem känner mänskohjärtats djup och dess strängar,
hvilka af osynliga makter omedvetet anslås. Själf är man ej
sina känslor mäktig.
Så var det också denna dag. Tavaststjerna såg på mig
med sina djupa, omätlig sorg uttryckande ögon, hufvudet
sjönk emot bröstet och stora tårar trängde fram.
Var det sorgen öfver den stora förlust landet gjort?
Var det personlig saknad, eller var det arftagarens till sångens
spira i Finland vaknande känsla af storhet och ansvar, som i
detta ögonblick fylde den annars så kraftfulle, manlige, redan
till medvetande om sin siaremission komne Laureatussångarens
bröst? Eller var det – såsom han själf engång sjungit:
„Det blir så tyst omkring mig
så tyst, som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
