Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schillers ord att „den tanke, som ej föddes i ett hjärta,
nådde aldrig ett hjärta", har sin fulla tillämpning på Gabriel
Lagus personlighet, ty ur ett rikt bjärta skänkte han alt,
hvad han i tanke och handling gifvit.
Lagus säger i sin till Z. Topelius riktade dedikation i
dikten „Baco":
„I mina barnaår läste jag i ett gammalt skådespel en
scen, som aldrig lämnat mitt minne. Det handlade om en
trollkarl, som format ett stort beläte och bestrukit dess
läppar med lifvets elixir, som ännu ingen före honom lyckats
påträffa. Belätet började röra sig, och det talade, men det
talade blott trenne gånger och då ingen var tillstädes för att
uppteckna dess ord, föll det sönder i stycken, och konstens
högsta vinning var för evigt förlorad".
Denne trollkarl hägrade för Gabriel Lagus inre syn
äfven sedan han blifvit yngling och man, och städse sökte han
denne, men fann sig ohjälpligt förföljd af detsamma ödet, att
söka, utan att finna, att „sträfva genom ödemarker emot en
vinkande kust, som oupphörligen försvann".
Betraktar man Gabriel Lagus skaldskap kan man äfven
tydligen särskilja tvänne perioder, den förra omfattar hans
„Riddar Unos Söner", „Romanser" och den berättande dikten
„Baco", samt den senare hufvudsakligen representerad af hans
„Dikter". Den förra perioden karakteriserar hans ofvannämnda
sökande efter lifvets sanning, den senare den lugna tid, då
„den vinkande kusten" trädde honom alt närmare.
Utan fara kan man antaga att Lagus i Bacos bild
karakteriserat sitt eget sökande efter sanningen. Han säger om
denne:
„Dystert, grubblande rar ren hans lynne
Då han lekte såsom barn bland andra.
Ej hans fader, ej hans egen moder
Kunde oron från hans själ förjaga,
Knappt hans bröder kunde locka löjet
Någongång uppå hans bleka anlet.
Men i skolan var han främst bland alla.
Ingen visste hvarifrån han hemtat
Denna kunskap, som ej andra kände.
Knappt en enda gång han lexan läste,
Knappt en bok man såg uti hans bänder,
Och ändå han mer än andra visste.
Ofta sågs han ensam uti natten
På en kulle invid staden sitta,
Blicken irrande i vida rymden.
Var det nattens stjärnor uti höjden,
Som den unga gossen lärde visdom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
