Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyld var salen äfven denna onsdags eftermiddag och
diskussionen var mycket liflig. Hannes, den kvicke, lille,
rödkindade „skäribon“ talade på sitt skämtsamma sätt om
förhållandet mellan husbonde ocb tjänare. Han, den rike
mannens son, tolkade saken på grund af sin erfarenhet och i
hastigheten fälde han i något försmädlig ton ett yttrande om
„torparfolk". Det borde han ej hafva gjort. Vilhelm, den fattige
tillbakadragne torparesonen, som ännu aldrig på mötena vågat
yttra sig, reste sig pilsnabbt ocb med af ädel rörelse darrande
näsvingar tolkade han torparfolkets insats i odlandet af
fädernejorden. Han var vältalig. Orden flöto ledigt och
säkert och med en bottensats af mildt vemod sade han att
torparfolket oftast behöfver och värkligen eger „mera känsla
i bröstet ocb mera omtanke i hufvudet“ än mången annan
lyckligare lottad människa. Han stod där, lik en reslig fura
från skogen, som stolt höjde sin krona, och hans ögon
tindrade lugnt och klart likt snökristallerna, då vintersolen belyste
dess snöhöljda topp. I tyst beundran hade allas, icke minst
flickornas ögon riktats mot Vilhelm ocb det blef tyst för en
stund.
Då reste sig plötsligt en åldrig gubbe och allas ögon
riktades mot honom. Han egde, sade han, en liten stuga
halfannan mil frän skolan. Där lefde han sina dagar i lugn och
Herrans frid. Väl hade han hört talas om folkhögskolan och
äfven läst om den, men icke hade han anat hvilket härligt
hem den var. Han hade icke kunnat motstå begäret att komma
den långa vägen för att närmare lära känna dessa skolor.
Denna dag hade han åhört de flesta föreläsningarne och äfven
stannat öfver kvällen. Denna, i synnerhet, blef hans lifs
ljusaste punkt. För öfver fyratio år sedan, då icke ens
folkskolor funnos, hade han, själf ett socknens barn, börjat med den
första ambulerande skolan i socknen. Då för tiden, sade han,
ansågs den kringvandrande läraren, hvart han än kom med
sin flyttande skola, såsom en tiggare och besvärlig varelse.
Med en stor „tålamodspåse“ på ryggen kunde man väl svälja
ned all förödmjukelse, men icke kunde man då hafva det minsta
hopp om framgång för sitt arbete. Men Herren gifver växten,
heter det ju, och denna kväll hade han erhållit belöningen för
sitt lifs möda. Bland andra såg han framför sig barn till
sina forna elever och nu såg han att de små frön, hvilka han i
tiden utsått, burit frukter, om hvilka han i sina djärfvaste
drömmar aldrig kunnat ana. Med djup rörelse riktade han varma
ord till dessa lyckliga människor, hbvilka erhållit detta sköna
ungdomshem till sitt. Han såg att ungdomen själf tagit sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
