Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej häller kärlek, såsom här hon fått,
Fanns där ej känsla för oss två, som dd
Här ensam lämnats: ej visste hon däraf.
F. (Ängsligt). Och är du ledsen att hon kommit har?
Du kanske hällre önskat att ett annat lif
Väckts upp att glädja andra – icke oss?
Du bryr dig säkert ej om henne alls!
M. (Allvarsamt). Mer än du någonsin kan tro:
Jag varit hennes lif, hon är nu mitt.
Mitt lif dör ut densamma stund hon dör!
F. Försök då att för hennes skull, om ej
För din och min, förjaga tankarne
Om dessa ting.
M. Kanske ej jag, men hon
Dem tänker nu. Alt är gemensamt än.
Det var en glädje förr för dig, dä jag
Ej räddes för de tankar hos mig föddes.
Du tyktes stolt, var tanken än så djärf.
F. Jag sådan varit, blir det ock när du
Blir stark igen . .
M. Och detta under mer
Ej är ett under. Nu, just nu jag vill
Min tanke säga ut. Om du det vill
Gå! att med sömn din tanke stilla. Jag
Den minsta stund ej vill förlora. Säg
Hvad klockan är?
F. Hon redan slagit fem.
Det dagas ren. Lyss Tuppen hälsar dig.
M. (Småleende). Hur ljuft att höra lifvets hälsning åter. –
Om det nu vore sommar, skulle visst
Små fåglarne därute sjunga gladt. –
Men ack! Det är ej sommar. – Snöar det?
F. (Går till fönstret och blickar ut).
Fullkomligt klart och månen lyser.
M. Hvad?
(Lyftar något på sitt hufvud).
O låt mig se! Den lyser lika mildt
Som då två älskande med hand i hand
I stilla kvällar svärmade. Mig säg
Var det väl du och jag.
F. (Skrattande). Just dessa tvä!
(Modern låter hufvudet falla).
M. För mig ett år har gått, blott från i går.
Har tiden varit lika lång för dig?
F. (Återvändande från fönstret).
Oändligt lång. Lång. som mitt hela lif.
M. (På nytt fattande hans hand).
Om hon för evigt finge lefva här
Och vi med henne, o, då vore jag
Ej ängslig alls, för att vi henne bragt
Till lifvet, ty vår jord är dock af alt
Långt skönare än hvad vår tanke kan
Oss skänka i det där „oändliga“ –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
