Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var en »konstig» lära, säger kanske någon,
skall samhället törhända enkom avlöna personer, som
ränna omkring på möten för att vederlägga falska
åsikter? Ja, varför icke? dyrare kan kan väl detta icke
bli än att hålla en stab av polisreferenter, som mer
eller mindre troget uppteckna de falska meningarna
för att eventuellt ge dem odödlighet i domstolarnas
protokoll. Faktiskt avlönar ju staten en hel
ämbets-mannaarmé på, jag minnes icke hur många tusen
man, vilkas enda uppgift skulle vara att vederlägga
falska och utbreda sanna meningar. Olyckan har
dessvärre fogat, att just denna kår numera blivit det
kraftigaste verktyget för ett rakt motsatt syfte; men
härom få vi tala längre fram.
Den vidaste tänkbara yttrandefrihet bör alltså
vara regeln, den allt behärskande, ständigt för
ögonen hållna regeln. Nu ges det ju dock, som man
säger, ingen regel utan undantag — ehuru om
regeln är äkta, skola undantagen visa sig vara mera
skenbara än verkliga. Ett dylikt, blott skenbart
undantag är, att falska, ärekränkande rykten’ icke böra
få ostraffat spridas; i det fallet handlar det
nämligen icke om meningar eller övertygelser, utan
antingen om uttalanden mot bättre vetande eller ock
om en därmed jämförlig vårdslöshet vid
utrönandet av, vad som är sant eller falskt; Det enda
verkliga undantag från regeln däremot, som jag
överhuvud kan tänka mig, inträffar, när den skadliga
meningen uttalas under sådana omständigheter, att den
icke hinner vederläggas, i det den avser en
omedelbart förestående eller omedelbart åsyftad hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
