Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING’ HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
störste jorddrott och ägare av det då mycket givande
Åtvidabergs kopparverk. Med gemensamma minnen från ynglingaåren
i Linköping, där Hamiltons far var landshövding och Adelswärds,
den originelle frih. Jan Carl A., brukade tillbringa vintrarna,
fingo de förnyad nära beröring, när Henning H. själv blev
landshövding i Östergötland. Ett yttre bevis för hans beroende
av ungdomsvännens stöd såg man däri, att han många år som
väl endast nominell arrendator disponerade Adelswärds egendom
Hedenlunda. Huru därmed må ha förhållit sig, sä saknade hans
ställning den oavhängighet och yttre soliditet, som varit
nödvändiga för att i längden bevara det förtroende, han så lätt
framkallade. Han blev icke en vanlig simpel lyckojägare, men utan
ett lugnt centrum i sig själv kastade han sig äventyrshågad och
verksamhetslysten från uppgift till uppgift samt tog dem mera
på spelarens sätt, räknande med tillfälliga chanser, än på den
grundligt arbetande ihärdige statsmannens. Därför blev hans liv
också rikt på lyckoväxlingar, och mer än en gång trodde både
vänner och fiender, att han vågat för mycket på tärningskastet
för att vidare vara att räkna med.
En målande episod ger Hamiltons Siècle-artikel i samband
med religionsfrihetsfrågan 1857.
* *
Religionsfrihetsfrågan hade alltsedan liberalismens genombrott
vid riksdagen 1840—41 debatterats under nästan varje riksmöte
och med stigande värme. I och för sig måste en vidsträckt
religiös tolerans vara naturlig för varje kyrka, som fotats på den
evangeliska frihetens grundsats. Som befogad inskränkning gällde
väl från kyrkans egen synpunkt allenast, att ett visst faderligt
förmynderskap var nödvändigt, sä länge icke en allmännare och
fördjupad folkbildning satt de enskilda i stånd att med mognat
omdöme göra bruk av denna frihet med dess personliga ansvar.
När en sådan högre bildningsståndpunkt kunde anses vunnen,
var en ömtålig omdömesfråga, vilken tämligen självfallet av de
på detta område främst ledande, prästerskapet, i det längsta
4—233660. Hallendorff, Från Karl XV:s dagar.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
