Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING’ HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
ning Josefines biktfader abbé Studach. Säkert är, att kejsar
Napoleon, som hade goda skäl att ställa sig väl med Rom,
icke ogärna såg påminnelser i detta stycke riktade till Sveriges
regering.
Som förhållandena gestaltat sig, var det otvivelaktigt över- i
vägande riskabelt för kyrkan att fasthålla vid föråldrade
lag-bud, vilka icke kunde konsekvent tillämpas, och vilka i kort- |
synta zeloters hand lätteligen brukades till skadlig förargelse.
Men emot denna långsamt klarnande uppfattning ställde sig hos
kyrkans män en allvarlig farhåga, att den kyrkliga enheten, som
onekligen varit en högst betydande faktor i nationens inre liv,
skulle avgörande äventyras genom erkänd rätt för dissenters att
bilda egna samfund och värva proselyter. Omöjligheten att sätta
en hållbar damm mot tidsströmningar, vilka hade förmånen att
hänvisa till de folkliga kraven på tolerans och full samvetsfrihet,
var emellertid ögonskenlig, därför blev också den tyngre vägande
oppositionen mot den nu påyrkade reformen mera uppskjutande
än principiell. Redan i trontalet vid öppnandet av riksdagen d.
23 okt. 1856 hade konung Oskar I bebådat sin avsikt att
framlägga förslag i syfte att undanröja lagstiftningens gällande
»hinder mot religionsfrihet och fri andaktsövning». Det tog åtskillig
tid, innan ett sådant verkligen kom på riksdagens bord. Väl
infordrade regeringen redan i november högsta domstolens
mening över ett då utarbetat lagförslag, men detta blev d. 16
januari 1857 i huvudsak avstyrkt med en majoritet
av4justitie-råd (Roy, Hoffstedt, Snoilsky och Backman) mot 3 (Thyselius,
Iggeström och Gyllenhammar). Därefter vilade ärendet, och först
d. 30 maj beslöt Kungl. Maj:t att avlåta tvenne propositioner
(n:r 104—05), vilka för riksdagen framlade förslaget, delvis
omarbetat efter den i högsta domstolen framförda kritiken. De
kungl, propositionerna föredrogos av justitiestatsministern Günther;
vid den första av dem erinrade justitierådet Backman, som var
närvarande i konseljen, om sitt avstyrkande votum inom
domstolen, och ecklesiastikministern Anjou fogade till protokollet
en utförlig skriftlig reservation.
Det långa dröjsmålet och upplysningarna om så starkt
divergerande meningar inom rådgivarekretsen väckte givetvis upp-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
