Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING’ HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
Regeringsförslagen, sådana dessa bragtes inför riksdagen,
fastställde, under vilka former övergång från svenska kyrkan till
annat kristet religionssamfund kunde ske, sökte begränsa
möjligheterna för proselytmakeri, stadgade om barns fostran i
blandade äktenskap samt upphävde konventikelplakatets förbud mot
enskilda andaktssammankomster. I den senare kungl,
propositionen föreslogs också, att landsförvisningsstraffet alldeles skulle
utgå ur vår lagstiftning. Inom riksdagen mottogos förslagen med
mycket delade meningar, stämningen var hos alla stånd utom
det utpräglat liberala borgarståndet övervägande emot, och härav
kom även lagutskottets utlåtande att präglas. Detta, som bär n:r
46, inskränkte sig egentligen till att tillstyrka
konventikelplakatets upphävande samt därutöver, att avfall från kyrkoläran icke
skulle hindra rätten att inom riket taga arv, men avstyrkte alla
åtgärder, som hade prägel av friare dissenterlagstiftning.
Utskotts-förslaget och de kungliga propositionerna blevo härefter föremål
för ytterst vidlyftiga överläggningar, först i gemensamt möte
mellan alla fyra stånden, därpå i ståndens särskilda plena d. 31
oktober 1857 och följande dagar. Resultatet blev en rad
åter-remisser till lagutskottet, vilket numera till grund för sitt arbete
väsentligen lade ett av prosten Sondén inom prästeståndet
framfört utkast till författning. Det förslag till dissenterlagt som
utskottet sålunda i nytt betänkande (n:r 61, dat. d. 20 januari
1858) underställde riksstånden, skilde sig speciellt däri från
regeringens, att utträde ur kyrkan medgavs som en straffåtgärd, en
uteslutning, vilken domkapitel efter föregående varningar kunde
vidtaga mot dem, som förklarat sig avvikande i bekännelsen.
Med denna alltför listiga omturnering av det kungliga förslagets
mening voro dettas anhängare allt annat än tillfredsställda,
varför den också föll till marken. Däremot förenade sig till sist
stånden att hos Kungl. Maj:t begära en ny författning,
varigenom konventikelplakatet skulle upphävas.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>