Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING’ HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
vis ehuru ej helt var sanningen på spåren, anmärkte som
egendomligt, att Hamilton, vilken i denna affär var den egentligen
förfördelade, »är den ende som framstår att urskulda alla, som
emot honom förgått sig». Det var lätt att därav sluta, att affären
i sin helhet icke tålde fullständig belysning, och Crusenstolpe
nekade sig icke nöjet att adressera sina antydningar härom även
till ministern i Paris.
Lyckligtvis för Hamilton arbetade tiden, som det brukar heta,
honom just då i händerna. Medan religionsfrihetsfrågan gick sin
redan skildrade gång, fick Günther avslag på yrkad
löneförhöjning åt justitiestatsministern, varför han omedelbart begärde
avsked. Därmed var farhågan, att ingen större ministärförändring
skulle ske, skaffad ur världen. Och allmänheten hade allvarligare
saker att tänka på genom den våldsamma affärskrisen, som då
gick härjande fram över hela landet men företrädesvis i
Stockholm. När icke blott krigstidsskapelser ramlade, utan solida
gamla firmor med traditionellt rykte både utom och inom landet
skakades i sina grundvalar och förstörelse hotade hela affärslivet,
blev en i och för sig så remarkabel sak som lantmarskalkens
bakvägsförbindelser med den utländska pressen skjuten i andra
planet. Människan är alltid sig själv närmast, den egna
brödkorgen är viktigare än andras diplomatiska finter. Fastän
Hamilton under de första ängsliga intrycken skrivit (till Manderström):
»i det hela är det slut med mig, ej med lifvet men med kraften»,
var han en månad senare lika spänstig, lika verksam att
organisera den förändring, som skapade den bekanta 1858 års konselj,
kombinationen De Geer—Manderström—Hamilton. Inom denna
åter skulle han själv inom kort som ecklesiastikminister biträda
vid utarbetandet av 1860 års dissenterlag, vilken utvecklade det
frö, som givits genom den vid nu berörda tillfälle så ivrigt
bekämpade framställningen.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
