Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - Krisrykten 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTEN OCH KRISRYKTEN
att kombinationen av proskandinavism och anti-reform avskräckt
de klokare kandidater, som satts i fråga, och med de övriga
var intet att försöka. Så blev representationsförslaget framlagt,
och därmed den De Geerska ministärens ställning så tryggad,
att icke ens de stormiga motsättningarna under skandinavismens
krisår kunde kasta den ur sadeln.
De många ministerkrisryktena åren 1863—64 samt på hösten
1865, när representationsfrågans öde avgjordes, giva det
ofrånkomliga intrycket, att Karl XV gärna ville bli kvitt den De
Geerska ministären men icke kunde besluta sig för ett ombyte.
På nästan alla viktigare områden företrädde ministären
åskådningar, som löpte rakt emot konungens personliga. Han var j
unker-konservativ, ministären byråkratiskt liberal, han var ärkeskandinav
och i utrikespolitiken äventyrslysten, ministären hade blott svala
skandinaviska sympatier och undvek omsorgsfullt inom
diplomatien alla käcka steg utöver en och annan spetsig fras i någon
avlåten skrivelse eller enstaka satiriskt humörfyllda satser vid
utrikesministerns personliga samtal. Att det trots detta aldrig
kom till formlig brytning, har tydligen sin förklaring i Karls
eget temperament. Till viss grad var han rädd för sin svenska
ministär. Vad Hamilton under sitt samtal vid avgången 1860
hade skisserat, var en verklighet: mot ministärens kompakta
endräkt kommo hans oregelmässigt framträdande försök till
personligt regemente till korta. Men reflekterade han på att
avlägsna dess medlemmar, måste han säga sig, att efterträdare
med verkligt anseende voro svåra att finna. De Geers allmänna
respektabilitet, hans lyckliga ledning under konflikten med Norge
och hans nyvunna popularitet genom riksdagsreformen;
Mander-ströms arbetsamhet, personalkännedom och diplomatiska rutin samt
icke minst hans muntra sällskapliga humör; Gripenstedts anseende
inom riksdagskretsar, hans förbindelser i affärsvärlden och inom
pressen — allt detta gjorde de tre främsta männen både farliga
att angripa och nästan omöjliga att ersätta. Kloka män med
stadgat inflytande av typen Bildt och Gustaf Lagerbjelke ville
icke medverka till deras avlösande, och med djärvare spekulanter
som Erik Josias Sparre och Arvid Posse måste kungen själv
säga sig att han icke var mycket betjänt.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
