Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Bismarck, Benedetti och Belgien - Svenska demarcher i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER SKANDINAVISMENS NEDERLAG
som stod på ett bord i förrummet. När han satte den tunga
pjäsen tillbaka, anmärkte han: »Décidément il a la tète pius forte
que moi.»
Över huvud är vulgär-uppfattningen om Bismarck ganska litet
träffande på den fulländade diplomat, som ledde Preussens och
Tysklands öden de vanskliga åren 1863—71. Men drag från den
populära bilden saknades visserligen icke. Det kan hava sitt
intresse att i minnet återkalla ett, allra helst som det den gången
gick ut över vårt lands diplomati.
SVENSKA DEMARCHER I BERLIN.
Sveriges siste envoyé hos det gamla Preussen och förste hos
det nya Nordtyska förbundet var Albert Sandströmer. Det var
kring mitten av 1860-talet en högst ovanlig omsättning inom
vår diplomati. Henning Hamilton lämnade år 1864 sin
ministerpost i Köpenhamn, sedan den skandinavistiska politik, för
vilken han kommit dit, så fullständigt misslyckats, och
Mander-ströms senare försök att under betonande av Preussens växande
betydelse förmå honom acceptera legationen i Berlin strandade.
C. A. Järta, som haft Berlin, dog där i januari 1865, och samma
år blev det ledigt även i Petersburg efter Wedel-Jarlsberg. Som
Albert Ehrensvärd nu definitivt övergivit diplomatien och satt
som landshövding i Göteborg, var det stora luckor i leden, så
att de yngre årgångarna måste rycka fram. Carl Wachtmeister
återvände från London till Köpenhamn, där Oscar Björnstjerna
givit ett kort interim, efter vilket han i sin ordning skickades
till Petersburg. Denna anordning medförde, att d. y. Hochschild,
som just hunnit etablera sig i Berlin, sändes till London,
och så blev Sandströmer i juni 1866 utnämnd till envoyé vid
preussiska hovet.
Sandströmer var då blott 34 år och hade allenast två år
tidigare fått den viktiga tjänsten som kabinettssekreterare. Son av
den bekante finansministern Anders Peter Sandströmer, hade
Albert S. vunnit anseende för sitt goda huvud, sina kunskaper
och sin intensiva arbetsamhet, vilken senare blott kom honom
att alltför hårt fara fram med sin^av tuberkulos härjade kropp.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
