Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Svenska demarcher i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER SKANDINAVISMENS NEDERLAG
Det sista lät ju ganska tillfredsställande, men det motvägdes
av Bismarcks mycket markerade missnöje över denna
»intervention», »pression», som han betecknade depeschen, speciellt under
det ännu ovissa läget. Om Slesvig yttrade han sig genomgående
avvisande och vägrade bestämt att erkänna språket som politisk
delningsgrund: då borde Elsass och Lothringen från Frankrike
och Kurland från Ryssland överflyttas till Tyskland! Förövrigt
tog han för givet, att depeschen framkallats av Quaades samtal.
Till någon del förklarar denna tydligen falska supposition
Bismarcks kärva humör. Sandströmer söker en annan förklaring,
nämligen den övermänskliga arbetsbörda, som just då vilade på
den preussiske ministerpresidenten; han hade haft dagen full av
besvärliga konferenser, skriver S., och när samtalet slutade klockan
halv io på kvällen, väntade ännu 3—4 personer i förrummet.
Från denna utgångspunkt väntade sig S; också, att det svar,
som Bismarck lovade giva genom preussiske ministern i
Stockholm, skulle bli »polie mais évasive». I depeschens slutord hade
Manderström anvisat vår envoyé att lämna vederbörande en
avskrift av det upplästa, därest så önskades. Bismarck framställde
ingen dylik begäran, sålunda markerande, att allenast nödtorftig
internationell hövlighet förmådde honom att i detta olägliga
ögonblick mottaga en svensk kommunikation, som från början
till slut var honom oangenäm. Hans önskan att icke på något
sätt tillåta en svensk inblandning synes förklarlig, men frågan
är, om han icke denna gång genom att ensidigt rikta sin blick
på den punkten av problemet dömde skevt om framställningens
innebörd.
Den märkliga överensstämmelsen mellan Quaades muntliga
argumentering och Manderströms eleganta skriftliga vändningar
vittnar onekligen om en viss gemensam plan, vilken likväl icke
syftat på den just då brännande detaljen om fredsfördragets
av-fattning utan på förhållandet mellan Preussen och dess nordiska
granuar över huvud. Härvid skjuter emellertid Manderström detta
samförstånd så i förgrunden, att det verkar ett formligt ehuru
försiktigt antytt vänskapsanbud, medan Quaade lät det skymta
mera tillfälligt. Det finnes spår, särskilt i Fourniers depescher
till sin regering, att den rörlige amatördiplomaten baron Blixen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
