Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under fransk-tyska kriget - Krigsutbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER FRANSK-TYSKA KRIGET
Den som söker en förklaring här, bör gå till manifestationerna
inom de franska kamrarna och i Frankrikes press under det
tyska kriget 1866 samt i samband med Luxemburgafifären 1867
och jämväl till motsvarande tyska utlåtelser. Där ligga
konfliktens huvuddrag redan klara. Tyskland strävar till
sammanslutning under Preussens ledning, och fast enhetsverket nu stannar
vid Main, tvivlar ingen, att detta blott är tänkt som en kortvarig
etapp på vägen. Men i Frankrike betraktar man redan så
mycket som en alltför betydande preussisk maktökning samt förklarar
högt och dyrt, att varje steg utöver Main betyder fransk
livsfara, följaktligen aldrig kan tålas. Sålunda söker Frankrike lägga
en spärrbom för den enhetsrörelse, till vars fulla seger alla
tyskars brinnande önskningar syfta — ja, ej blott försöker utan
låter förstå sin avsikt att med maktmedel hindra segern. Och
detta var icke allenast de kejsartrogna regeringskretsarnas
mening, den klang skarp och klar igenom den ivrige
oppositionsmannen Thiers’ stora tal d. 14 mars 1867 under
Luxemburgkonflikten, det tal, vars berömda slutfras il riy a pius faute à
commettre fattades både som en dom över det gångna och som
en signal för framtiden. Så stod här en folkmeningarnas motsats
in optima forma, och därest icke endera parten ändrade sina
avsikter, var en våldsam konflagration oundviklig.
En sådan slutsats drog Bismarck, som åtskilliga hans
yttranden från den tiden visa, men Napoleon III drog den också och
sökte å sin sida bereda sig för det kommande. De upplysningar,
som sista åren bragts i ljuset, angiva, att man på båda sidor
räknade med snar krigsfara och sökte ordna sig att, när den kom, gripa
initiativet, men de visa jämväl, att ingendera ville taga på sig att
släppa ovädret lös. Skillnaden är egentligen rent metodisk.
Bismarck överskådar situationen med klar blick och kallt huvud,
håller för varje eventualitet färdig i sin hand den militära och
politiska apparat, som skall möjliggöra, att han och hans land
genast vid utbrutna fientligheter taga ledningen. Napoleon
strävar till samma mål men är för djupt engagerad på skilda håll
för att kunna åstadkomma en dylik krafternas och intressets
koncentration, stannar därför vid halva förberedelser i
förhoppning att under den otvivelaktigt uppdragande konflikten fa till-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
