Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under fransk-tyska kriget - Krigsutbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGSUTBROTTET
räcklig tid för den återstående diplomatiska och militära
samlingen. 1
Som bekant blev det den Hohenzollernska tronkandidaturen i
Spanien, som till sist mognade konflikten. En futtigare anledning
till strid på liv och död mellan ett par grannstater har väl sällan
givits, denna spanska successionsfråga var också allenast en helt
tillfällig kristallisationspunkt. Ännu på våren 1870, då
angelägenheten varit under kabinettens överläggning sedan mer än ett år
tillbaka, drömde ingen, att härur skulle utveckla sig något
extraordinärt. Det var först, när det franska kabinettet d. 3 juli fick
veta, att Hohenzollernkandidaturen var allvarligt menad i
Spanien, som situationen blev obehaglig, dock ej värre än att
Gramont närmast satte sin lit till en presskampanj sprudente mats
efficace». Den blev direkt farlig, när den franska regeringen fick
för sig, att här var ett tillfälle, vilket icke borde försittas, att
tillfoga Preussen och Tyskland ett diplomatiskt nederlag, och
när alltså Paris vände sig icke till Madrid, där dock avgörandet
i en spansk angelägenhet borde träffas, utan till det formellt
helt desintresserade Berlin. Den blev med ens nära nog hopplös,
då ministerförklaringarna och debatten i lagstiftande kåren d. 6
juli så skarpt som gärna möjligt utpekade Tyskland såsom en
illasinnad granne, vars ränker ovillkorligen måste sönderrivas.
Visserligen var detta utpekande särdeles lämpligt att fånga de franska
parlamentarikernas bifall, men detta blev rent av så starkt och
obehärskat, att Ollivier, ministerpresidenten, erkände för kejsaren,
att »le mouvement. ... a mëme dèpassè le bnh. Den utpräglat
franskvänlige Lyons dolde heller icke ett ögonblick för sig, att
detta språk ställde Napoleon och hans regering i en situation,
ur vilken kriget kanske bleve den enda utvägen. Det följande
gav honom alltför rätt. Efter en sådan spelöppning och så
energiska offentliga utlåtelser kunde Napoleons regering icke längre
nöja sig med, att den angripne tronkandidaten trädde tillbaka,
ty nu fordrade den uppjagade folkmeningen, att Preussen också
gjorde direkt eller indirekt avbön. Följden blev befallningen till
1 Di en närmare redogörelse för Napoleons strävande att skapa en
fransk-österrikisk-italiensk off- och defensivallians icke här kan lämnas, hänvisas till
Wertheimers innehållsrika uppsatser i Deutsche Rundschau 192i.
’SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
