Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under fransk-tyska kriget - Krigsutbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGSUTBROTTET
måla ganska noga läget i Paris. Av detta har Bismarck tydligen
dragit samma slutsats som Lyons, att den franska opinionen —
n. b. den direkt synliga och verksamma — vuxit regeringen
över huvudet och inom kort tid måste framtvinga det så länge
i luften hängande kriget. Då har han föredragit att fa detta
snarast möjligt, innan Frankrikes diplomatiska och militära
förberedelser hunnit avslutas, och därför icke tvekat att i sin
presskommuniké turnera den örfil, som Gramont ville ge konung
Vilhelm, till en fransk dekonfityr. Hur man i Paris redde sig
härmed, föll ovillkorligen på den franska regeringens ansvar.
För nutida bedömning, som icke har intresse åt någondera
sidan, torde det vara omöjligt att vid detta förlopp anlägga
någon moralisk måttstock. Vad det gällt, har varit ett större
eller mindre mått av skicklighet att utnyttja situationen. Därvid
var man å ömse sidor fullt lika hänsynslös under
ansträngningarna att blottställa motparten: Gramont var otvivelaktigt först
i faltet, men Bismarck hanterade vapnen säkrast och tog hem
segern. Självfallet måste detta kännas smärtsamt för fransk
nationalkänsla, och att smärtan mångdubblades genom krigets
katastrofala motgångar, är givet. Men är det någonsin hedrande
för en nation, stor eller liten, att ej vilja tränga till bottnen av
de egna felgreppen? I fall ett sådant självbedrägeri av
agitatoriska skäl aktas nödvändigt, hava åtminstone de utanför stående
all anledning att frisäga sig från delaktighet. Ty — det är en
ofrånkomlig sanning — när de moraliska argumenten bäras fram
i en politisk diskussion, då upphör förnuftet och det objektiva
omdömet får vika för känslornas subjektiva makt.
För övrigt, även ivrarna för en strängt moralisk politik —
och de väl före alla andra — borde vara måna om, att det
historiska problemet i detta fall så fullständigt utredes, att man
verkligen kan placera allt på dess rätta ställe, däribland jämväl
den sedliga dom, som skall avkunnas. Men detta leder direkt
tillbaka till den av faror digra situation, som sedan 1866 hängde
över Mellaneuropa. Då blir väl det centrala spörsmålet, vem som
hade rätten på sin sida, den tyska nationaliteten i dess iver för
enhetlig sammanslutning eller den härskande franska opinionen,
vilken häri ville se ett direkt hot mot Frankrike? En allmän -
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
