Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiets första år - Indebetous berättelse om partiets tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDEBETOU» BERÄTTEI.SE OM PARTIETS TILLKOMST
betou i andra kammaren, vilken han tillhörde åren 1867—69.
Inom kammaren blev det hans uppgift att utöva ett medlande
inflytande, som ungefär motsvarade önskningarna hos dem, vilka
nu närmast lancerat honom. Hans egen berättelse härom lyder:
»I första kammaren trodde man att den gamla högadeln skulle
komma att föra spiran, men så blef icke förhållandet. Utom börden
var äfven penningeintresset där starkt representeradt, och så
måste det gå, i följd af de kvalifikationer, som fordrades för
valbarheten. Af sådan orsak hade en fraktion af det forna
Borgarståndet vunnit inträde i första kammaren, och som penningen i
våra dagar har mer att betyda än de gamla anorna, så blef det
’borgaradeln’, som vred spiran ur aristokraternas händer. Chefen
för Stockholms Enskilda bank blef högsta hönset i korgen, och
till honom sällade sig herrar göteborgare. Detta kotteri bestämde
utskottsvalen, som är den första hufvud- och statsaktion, man
har att utföra vid en riksdag. — Naturligtvis fanns det ett
motparti. I spetsen för detta uppträdde grefve Henning Hamilton,
som nu steg fram såsom oppositionsman, då det rådande partiet
däremot hyllade regeringen och ministrarna. Oppositionen i första
kammaren utgjorde likväl endast en svag minoritet, så att alla
frågor utan undantag afgjordes utaf »Wallenbergarnet, hvilken
benämning majoriten erhållit med häntydning på den man, som
stod i spetsen för densamma.
I riksdagens 2dra kammare uppträdde äfven en man ur det
gamla Borgarståndet med anspråk att taga ledningen af affärerna
i sina händer. Det hade varit vanligt under den gamla regimen,
att rikets tredje stånd alltid haft någon framstående person bland
sina ledamöter, som förstått vinna inflytande bland kamraterna
och dirigerat utslaget vid omröstningarne. En sådan man var pä
1840-talet Frans Schartau, och detta var en man med hufvud;
sådana må man förlåta, om de också hafva någon liten portion
ärelystnad. Han afträdde likväl från arenan, då grosshandlar
Schwan blef väld till riksdagsman år 1850. De tvänne magnaterna
hade aldrig kunnat sämjas i ett bås, och Schartau ville undvika
kollisionen.
Det blef emellertid icke Schwan, som bemäktigade sig spiran
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
