Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiets första år - Bondeledarna: Eric Ersson, Carl Ifvarsson och Jan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIC ERSSON, CARL IFVARSSON OCH JAN ANDERSSON
Åskådningar och stämningar av nu antytt slag hava varit
mycket utbredda bland de bönder, som frän det gamla
bondeståndet ingingo i andra kammaren eller som första gången
valdes till denna. Men det behövdes också ledare för att samla
dem till klart medvetande och fasthet nog att göra reell verkan.
Dessa ledare voro givna i ett triumvirat från det forna ståndet:
Jan Andersson i Jönvik (Dalarne), Erie Ersson i Vallsta
(Hälsingland) och Carl Ifvarsson i Värestorp (Halland).
Ordet ledare må icke missförstås; kanske borde det hellre
heta samlare. Den politiske ledaren måste ju flitigt synas i
debatten, föra sitt partis åsikter till torgs, försvara dem men
också i viss utsträckning påtrycka dem sin individuella stämpel.
Åtminstone är så åsikten numera. Men bondekärnan i det
lantmannaparti, som organiserade sig under det nya riksdagsskickets
första treårsperiod, var först och sist en ytterst kollektivistisk
och klassbetonad skara. Där betydde hopen mycket, den
enskilde mannen ganska litet, detta därför att intressena voro så
starkt gemensamma, att det blott behövdes en nödtorftigt
utformad paroll. Men denna kunde icke med rätt framgång
formuleras av andra än dem, som voro själva till liv och själ bönder.
Låt andra taga äran att leda striden i kammaren, i pressen och
inför offentligheten, men vid den avgörande enskilda
överläggningen, där - leden slutas, där måste det vara en bonde eller
några bönder, som säga det samlande ordet. Eller åtminstone
ingiva andra att säga det. Som lantmannapartiets samlande
män och verkliga själ under de första åren förtjäna de tre
nämnda all uppmärksamhet.
Ännu i dag, om man frågar en lantmannaveteran i kammaren,
vem som av veteranerna vid hans inträde i politiken betraktades
som den ursprungliga sammanslutningens medelpunkt, får man
vanligen till svar Erie Ersson i Vallsta. Beskedet gives kanske
med någon tvekan, ty det är så länge sedan Erie i Vallsta
försvann från riksdagen, att där knappast ens vid ingången av
detta sekel fanns kvar någon enda, som en gång varit hans
kammarkamrat. Hörsägner i andra hand sålunda, men desto
starkare vitsord om ryktets livaktighet.
Erie Ersson, som var född 1811, invaldes redan 1847 på Häl -
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
